HOBBIT: FEMHÄRASLAGET – Besvikelsen över att inte komma in i ''förtrollningen'' är total
Nu är det jul igen och årets julklapp från tomten a.k.a. Peter Jackson är här. Fullproppad med godsaker som orcher, alver, människor, trollkarlar och en hobbit – men tyvärr känns det ganska snabbt som man har ätit för mycket.
Läs mer på Filmtipset här!
”Dvärgarna sitter och häckar inuti Ensliga berget”
Vi kastas rätt ut i kaoset efter att dvärgarna har råkat skicka ut draken Smaug (Benedict Cumberbatch) från Ensliga berget. Han flaxar ursinnigt över Sjöstaden och är beredd att bränna ned varenda millimeter av människornas fäste. Smaug är skön. Jag kan inte tröttna på att se elden koka upp i hans bukhåla innan han tar sats och spyr ut den med full kraft över allt som kommer i hans väg.
Dvärgarna sitter och häckar inuti Ensliga berget på sin enorma guldskatt. De har äntligen återfått sitt hem, men det är inte riktigt lika mysigt som de hade hoppats på. Omvärlden knackar på dörren och Thorin har fått draksjukan och tokletar efter sin älskade Arkensten som är spårlöst försvunnen.
Ensliga berget är en sockerbit som drar till sig alla olika typer av flugor. Det är inte bara guldet som lockar, utan de intresserade låter som innerstadsmäklare när de diskuterar bergets perfekta läge. Det vankas krig och ingen kommer undan.
Människorna ledda av Bard Bågskytten (Luke Evans) ska dit. Alverna ledda av Thranduil (Lee Pace) ska dit. Resten av dvärg-maffian ska dit. Men några som framför allt ska dit är orcherna som Sauron, Mörkrets herre, har sänt ut. Vi har även våra två frilansande alver – Tauriel (Evangeline Lilly) och Legolas (Orlando Bloom) som ränner runt och gör lite som de känner för.
På tal om det, är det bara jag som skiter fullständigt i romansen mellan Tauriel och den tappra dvärgen Kili (Aidan Turner)? Det hade kunnat vara fint, men det känns inte tillräckligt trovärdigt. Antingen om det är något fel i kemin mellan skådespelarna eller om vi inte får tillräckligt med fördjupande historia för att det ska kännas engagerande.
”Jag känner ingenting”
Höga förväntningar är farliga grejer. Antingen så fick Peter Jackson inte till det den här gången eller så har jag blivit avtrubbad av Sagan om Ringen-triologin och de tidigare Hobbit-filmerna – för jag känner ingenting. Besvikelsen över att inte komma in i ”förtrollningen” är total. Jag har blivit mätt på ingredienserna som de tidigare filmerna innehåller. Ingenting överraskar längre. Det kom inga tårar när man enligt handlingen och musiken skulle få tårar i ögonen.
MEN det är underhållande. Det är ju ändå Peter Jackson vi pratar om. Filmen är väldigt tät. Det finns inte en enda död sekund och tiden bara flyger förbi. Det bjuds på några riktigt snygga scener, bland annat en då Legolas ägnar sig åt sin favoritsyssla det vill säga att hoppa på stora varelser. I en annan lyckas han med konststycket att klättra uppför tegelstenar som faller i luften. Min favoritscen är en närkamp mellan Thorin och en orch på blank is, mer vill jag inte spoila.
I slutet får jag separationsångest till allt som har med Sagan om Ringen och Hobbit att göra och blir nostalgisk när jag tänker på alla älskvärda karaktärer. Vi glömmer allt! Kom tillbaka nästa jul igen! Jag kommer se det även om det är skitdåligt.
Skriven av: Cecilia Blomstedt för Filmtipset Betyg: 3/5
Se trailern här:
