Hans Wiklund: Juryn är vita dönickar i pensionsålder

Låt mig först säga att 2013 var ett mycket starkt amerikanskt filmår. Scorseses girighetsfresk "The Wolf of Wall Street", den i många stycken nyskapande och tekniskt perfekt genomförda "Gravity", coola och välspelade kriminalförvecklingshistorien "American Hustle" och den episka storfavoriten "12 Years a Slave". 

Oscargalan är filmårets höjdpunkt. Hollywoods glitterkaskad av självförtjusning. Även om det knappast är något inofficiellt VM i film är det ett av världens mest prestigefyllda filmpris.

Det är säkert fint att få ett guldlejon eller Bronsballe eller liknande på någon obskyr europeisk filmfestival, men det är bara strunt i jämförelse den 3,5 kilo tunga Oscarstatyetten. 

Hemligheten bakom att göra en Oscarvinnare

Hur gör man då en Oscarvinnare? Tja, det är som vanligt inte så kvistigt som man skulle kunna tro. Det finns nämligen vissa oskrivna regler för hur man skräddarsyr en film för juryn, den snart 6 000 man starka Oscar-akademien, som till övervägande delen består av konservativa vita dönickar i pensionsålder.
 
Sentimentalitet, amerikansk historia, kroppsliga lyten och sjukdomar och en överdriven längd på filmen. Hej presto. Detta är troligen andledningen till att statyettfördelningen nästan alltid blir exceptionellt förväntad.

"12 Years a Slave" hade allt en Oscarvinnare ska ha. Ansenlig längd, amerikansk historia, sentimentalitet, ett visst mått av episk grymhet. Bästa Film och Bästa Originalmanus kom som ett brev på posten. 

Den stora förloraren och fantastiskt fyllo
 
"Gravity" gjorde rent hus bland de tekniska priserna, samt bästa musik och bästa regi för den briljante Alfonso Cuarón.
Den stora förloraren blev – min favorit, den lite för smarta – "American Hustle", som trots alla sina nomineringar kammade noll.
 
Cate Blanchetts fantastiska fyllo i "Blue Jasmine", Jared Letos aidsanfrätta transa i "Dallas Buyers Club", Lupita Nyongo för sin rätt lilla roll som våldtäktsoffer i "12 Years a Slave" och givetvis Matthew McConaughey, som haft ett galet bra år med "Mud", "The Wolf of Wall Street" (spelar skjortan av Leo trots att han bara är med i 10 minuter) och givetvis i sin skräddarsydda Oscarvinnarroll som aidssjuk skojare i Dallas. Alla självklara vinnare i 2014 års Oscarsgala.  

"Långdragen gala"
 
Själva galan var som vanligt en smula långdragen. Jag har liksom svårt att se att Brad Pitt och gänget sitter igenom hela surven av kort- och lång dokumentärer, tekniska priser och sega musiknummer.

Tricket är att de sticker ut till baren så fort de inte ska vara med i bild och någon filmstudent i smoking fyller ut deras plats under tiden.
 
Pharrells inledande musiknummer var riktigt bra med lite dans med nominerade skådespelerskor och en fin scenshow och scenografi. Resten av musikframträdandena var trötta till tusen, dock med Bette Midler och U2. 

"Pinnsmala skådespelerskor som slafsar i sig pizza"
 
Ellen DeGeneres gjorde en mycket stabil gala där hon implementerade sin egen offbeat talkshowstil till galaformat. Genomgående stod hon i lite off-positioner, skojade med kläder och interagerade med gästerna.

Vad är vitsen med att ha Scorsese, Brad Pitt, Julia Roberts och Harrison Ford i publiken om de inte ska vara med och underhålla? Inspirerad av den mer informella och fräcka tonen i Golden Globe tog hon en fantastisk selfie med Bradley Cooper som fick sociala medier att explodera. Och så den fina pizzautdelningen.

Väldigt underhållande att se pinnsmala skådespelerskor i 100 000 kronors-klänningar slafsa i sig pizza.
Dessutom hade man kastat runt körschemat och statyettordningen för att minimera att tittarna skulle byta kanal under de allra tråkigaste avsnitten.   

Avslutningsvis, största nytänket: familjefesten.  
Bästa låtsasfajten: Jennifer Lawrence försöker sno Lupitas Oscar.
Snyggast old school-style: Evan Rachel-Wood.
Tråkigast att se: Vertigo-ikonen Kim Novak plastad som The Joker.  
Mest saknad: Philip Seymour Hoffman.