"– Jag är inte rasist, men..."

KRÖNIKA. Nyheter24:s Quetzala Blanco undrar varför allting alltid ska vara äkta. 


Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

Nöjesguidens temanummer om rasism kommer ut fredag den 4 november. 

Bakom omslaget ligger Nöjesguidens redaktion och den nystartade byrån Good Morning Sunshine

Följ Ametist på Twitter

Nöjesguiden på Twitter.

Make no mistake. 

Jag räknar både Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir och Good Morning Sunshines Anders Dalenius till mina närmaste vänner. Så självklart är jag partisk eller vad ni nu vill kalla det.

Förra veckan hade Margret lämningsvecka på tidningen. Jag tassar alltid lite på tårna då. Hon kan vara fett känslig och stressad. Men jag frågar alltid, kanske mest för att mjuka upp stämningen också, vem som är på omslaget. Så även denna månad.

– Ingen alls, svarade Margret. 

Jag tänkte att hon kanske blivit helt komplett galen och så pratade vi inte så mycket mer om saken. 

I tisdags släpptes Nöjesguidens omslag.

Ingen albumaktuell artist, ingen hipp författare, ingen politiker, ingen designer, ingen modell, ingen skådis – ingen alls pryder faktiskt omslaget. Puffar, rubriker och grälla färger lyser med sin frånvaro. Bara tidningens logotyp och texten:

– Jag är inte rasist, men...

Nöjesguiden har gjort ett temanummer om rasism

På Twitter började den så kallade mediaeliten ryggdunka, hylla och retweeta. Branschpress lyfte nyheten och i kommentarsfältet tyckte någon obildad skinnskalle med tangentbord att Margret Atladottir lika gärna kunde börja jobba på Expo med sin vänsterpropaganda.

På Twitter höjde journalisten och programledaren Ametist Azordegan rösten. 

"Kul att se all cred innerstadens Nöjesguiden får för sin antirasistkampanj när fler/mer påhittiga kampanjer ständigt skapas av förortskids", skrev hon. 

Ametist sågade även Aftonbladets Vi gillar olika och Expressens Dawit Isaak-kampanj eftersom de, enligt Ametist är "99% försök till att skapa goodwill gentemot egna produkten".

Och här börjar jag fundera. Vad spelar det egentligen för roll?

Om det nu är så som Ametist säger att de bara vill skapa goodwill gentemot den egna produkten – jaha, so fucking what? Vad spelar det för roll om det är ett "PR-trick förklätt till en antirasismkampanj", som Ametist skrev, om det kan få en endaste person att tänka efter eller bara en gång för alla arkebusera sina ruttna smygrasseresonemang?

Då är det väl värt Jan Helins alla miljoner på "Vi gillar Olika" eller att Margret Atladottir och hennes Nöjesguiden öppnar plånboken för en hipp innerstadsbyrå och lyckas väcka en viktig diskussion hösten 2011, när högervindarna blåser hårdare och svinkallare än någonsin? Kan de väcka en enda ur person ur sin fördomsfulla dvala så måste det vara värt precis allting, right?

Ametist har säkert rätt i att innerstadsjournalisterna inte har en aning om antirasistkampanjerna som förortskidsen organiserar i förorten. Innerstadsjournalister är lata och äter oftast det som serveras.

Själv har jag inte en susning, för jag är ytlig och lat, jag är en journalistbracka som har slutat brinna, orkar inte bry mig om politik längre, röstar rött på rutin fastän jag helst bara vill ha svart. Men bilden av att allting måste vara äkta, ädelt och ha rötter är så otroligt förlegat och saktar bara upp revolutionen.  

Samtidigt som vi står och småtjafsar i de egna antirasistleden så smörjer Jimmie Åkesson ostört sitt munläder, och vad som kanske är ännu värre, så fortsätter smygrasismen – och fascismen – att infiltrera hela samhället.  

Nå väl. 

Vidare skriver Ametist att de som inte förstår kritiken mot mediernas antirasismkampanjer verkar vara de som har minst erfarenhet av främlingsfientlighet. 

Där kom den igen. Den här märkliga tävlingen om vem som har haft det värst eller jobbigast. Är det okej om jag skriver det här?

Jag har ju ändå ett krångligt namn och tack vare det har jag har åkt på en priviligerad inkvoteringsräkmacka den största delen av mitt liv. Men mina förfäder blev ju torterade och lemlästade av den vita mannen, så hur gör vi med den lilla detaljen?

Och äckliga jävla skinnskallar tryckte ner min syrras huvud under vattnet vid helikopterplattan. Och raggare och skinnskallar sparkade sönder och samman min pappa mitt på blanka dagen, mitt på Hötorget i centrala Stockholm. 

Bredvid stod snuten och skratta och tugga korv och lyfte inte ett finger – de flesta snutars modus operandi både då och nu – samtidigt som förbipasserande, livrädda medelsvenssons tittar bort och köpslår om kantareller och lingon. 

/
/
/
/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Senaste nytt

Här syns Carolas ex Jimmy med tv-stjärnan: "Puman är här"

idag 15:42

Carina Berg oigenkännlig på nya bilderna: "Jag behöver hjälp nu"

idag 14:55
​Carina Berg har gjort en drastisk förändring med sitt utseende. Förgäves försökte Carolina Gynning stoppa henne – men Carina lyssnade inte. – Det var modigt. Du var modig som gjorde det, säger Carolina Gynning till Carina.

Realityprofil åtalas – slog barnen blodiga med stekspade

idag 14:12
​En svensk realityprofil åtalas nu, misstänkt för att ha misshandlat sina barn under flera års tid. I samtal med socialtjänsten har barnen berättat detaljerat om hur de blivit misshandlade med bland annat en stekspade i metall och slagna med en fjärrkontroll.

Efva Attling och Eva Dahlgren släpper låt ihop

idag 13:24
För första gången på 43 år släpper Efva Attling en låt – tillsammans med sin fru Eva Dahlgren. "Remember summer breeze" är skriven av dem båda och beskrivs som en sommarsång med 70-talskänsla.

Harvard tar bort bok med människoskinn

idag 13:06
Harvards universitetsbibliotek har bestämt sig för att ta bort omslaget på en bok som länge varit omstridd – eftersom pärmen är gjord av en människas hud, skriver New York Times. 1800-talsboken av Arsène Houssaye handlar om människans själ, och har titeln “Des destinées de l’ame".

Malin Ullgren: Otrohet är överdrivet laddat

idag 12:02
Hon skrev essäer om otrohetsromaner – men började själv skildra en förbjuden relation. Efter över 20 år som kritiker romandebuterar Malin Ullgren om jakten på en förhöjd livskänsla, som går via både litteraturen och lusten.