Cartarescu: Mamma är min största inspiration
Vissa av hans romaner blir en yxa i läsarens huvud, tycker den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Men "Melancolia" är en drömsk, surrealistisk och personlig berättelse om människans ensamhet. Den handlar också om hans största inspiration – mamma.
Född: 1956 i Bukarest.
Karriär: Översatt till ett tjugotal språk och en ständig kandidat i Nobelprisspekulationerna. Presenterades på svenska 2002 med "Nostalgia". Andra kända verk är "Orbitór"-trilogin, "Travesti" och "Solenoid". Har också fått flera priser, 2018 mottog han till exempel Thomas Mann-priset.
Familj: "Min fru Ioana Nicolaie som är en av de mest välkända författarna i Rumänien. Vi har en son ihop som är 19 och som just debuterade med en poesisamling. Vi är en familj av författare. Och så har jag en dotter från ett tidigare äktenskap, hon är 37 år och sociolog."
Nästa projekt: "Jag har just skrivit min kanske bästa bok någonsin, 'Theodoros' som publiceras nu i Rumänien. Jag hoppas mycket på den. Det är en explosiv bok som kanske kan vara min chans för framtiden. En författare har något som är en karriär, ett ord jag hatar. Men vid ett särskilt ögonblick känner man att man inte kan ta sig högre eller längre och så stannar man där. Jag vill inte stanna, jag vill längre upp och jag tror att 'Theodoros' är en nystart för mig.
Mircea Cartarescu kan vara sadistisk mot sina läsare. De som har läst hans förra bok "Solenoid" upplever den kanske som en aggression, funderar han och citerar med lågmäld röst Kafkas idé om att en roman ska vara en yxa för det frusna havet inom oss.
— "Solenoid" dödar läsaren. De flesta av mina böcker är explosiva, de är starka och vill bli lästa. Men ibland känner jag behovet av att skriva sådana här böcker: poetiska, diskreta och mycket ömma, säger han om nya "Melancolia".
På plats i Stockholm följs han av ett rumänskt filmteam – Cartarescu är en av sitt hemlands mest firade författare. Ändå förbisågs den nya boken där, berättar han, uppenbart glad över att den uppmärksammas i andra europeiska länder. Det är en bok som är skriven ur hjärtat, och den är dessutom en pendang till hans första prosaroman "Nostalgia" som kom för 30 år sedan.
— Jag försökte visa vad tiden som förflutit har gjort med mig och mina erfarenheter, mina känslor och mina idéer under de här trettio åren, säger han.
Surrealistisk drömvärld
Både "Nostalgia" och "Melancolia" handlar om barndomens trauman. Men där den första boken konkret utspelas i 1970-talets Bukarest målar den nya upp en surrealistisk sagovärld, bortom tid och rum. Då skildrade Cartarescu grupper av ungar som drog runt i smutsiga bostadsområden. Nu är barnen istället ensamma och isolerade, och gestaltar tre utvecklingsstadier av barndomen.
— Med tiden har jag fått en tydligare dragning mot det universella, och mot mer odödliga berättelser som kan läsas av vem som helst, i vilken tid som helst, säger Mircea Cartarescu.
Den italienske konstnären och surrealisten Giorgio de Chirico är inspirationen bakom bokens avfolkade ytor med statyer och kolonner, där magiska broar öppnar sig ovanför gigantiska bostadskomplex. Handlingen utspelas helt i det inre, säger Mircea Cartarescu som kallar berättelserna för "psykodramer". Den första handlar om liten pojke vars mamma går ut för att handla – och försvinner.
— Vår själ utvecklas som ett embryo, genom olika stadier. När vi är barn är själen som i en drömvärld och det huvudsakliga traumat inträffar vid 3–4 års ålder då du inser att du inte är din mamma. Du förstår att navelsträngen inte finns kvar, så att du separeras från henne. Varje dag kan hon försvinna och lämna dig ensam i världen, säger Cartarescu och beskriver det som den största rädslan.
Själv glömmer han aldrig hur han vid fyra års ålder gick vilse på en strand och kom ifrån sin mor. När hon försvann föll hans värld samman.
— För mamma var allt – hon var en del av mig själv. Jag kände mig paralyserad, som att jag hade tappat en hand eller fot.
Mamma påverkar mest
"Melancolia" har hjälpt Cartarescu att se klart på relationen till sina egna föräldrar: inledningsvis fick han en vision av dem som två gudar, med mamman som en gigantisk påskhare inslagen i choklad jämte en stor suddgummipappa.
— Så börjar min hjärna, utifrån en abstrakt bild skapar jag scenarier på ett arketypiskt vis. Allt är ett psykodrama, säger han.
Boken skrevs i chocken efter hans faders död. Den befolkas av mödrar och ger uttryck för en längtan tillbaka in i mammakroppen, medan fäderna är frånvarande – precis som det var för många i hans generation, enligt Cartarescu. Han beskriver sin relation till pappan som kall och distanserad. Hans far var journalist och ofta bortrest.
— Han var en främling för mig. Vi pratade bara om ett enda ämne: fotboll. Inget annat! Inget. Han frågade aldrig hur jag kände mig, hur det hade varit i skolan. Jag älskade honom väldigt mycket men led av det dåliga, tafatta förhållandet vi hade.
Bandet till mamman var däremot starkt och har förblivit så. Cartarescu skiner upp när han berättar om hennes drömmar, som hon varje morgon delade med sig av. De var färggranna och surrealistiska äventyr, likt Chagallmålningar.
— Hon hade mycket fantasi, fast hon var en enkel bonde utan utbildning. Än i dag — efter att ha läst tusentals böcker — är mamma fortfarande min största inspiration. Hon är 94 år och lika vaken som jag, välbehållen och utan krämpor. Jag har en väldig tur som har henne, säger Cartarescu.
Existentiell ensamhet
I en sista del skildrar Mircea Cartarescu också inträdet i vuxenvärlden – och beskriver hur metamorfosen ofta slår fel: barnen blir de vuxnas små kopior. Förändringen sker genom en process där pojkar likt gräshoppor växer ur sina skinn medan kvinnor förvandlas till fjärilar ur puppor. Låter det könsstereotypt? Ja, Cartarescu sticker inte under stol med sin fascination för skillnaderna han tycker sig se mellan könen.
Men han nyanserar sig:
— Skillnader är vackert och poetiskt, inte bara mellan män och kvinnor, utan mellan alla. Det finns tusentals drag som gör dig unik, säger han och pratar vidare om att ingen bara är man eller kvinna: vi existerar alla på en glidande skala.
Medan "Nostalgia" beskrev förtryckets fängelse är klaustrofobin här existentiell: att människor är instängda i sina liv likt insekter i bärnsten, är en återkommande fras. Men den rumänske författaren skrev sig också fram till en insikt om vilket djupt band han har till sin syster. Hon dyker upp i en av berättelserna, där syskonen leker kaniner i ett gryt och skyddar varandra.
Där syns också Cartarescus bror, som dog vid två års ålder.
— Jag har alltid tänkt på honom, för jag ville hela livet ha en bror. Han dog när han var så liten att jag inte minns honom. Det är ett av mitt livs tragedier. Han finns med i de flesta av mina böcker, som ett slags skuggbroder, en bror från andra sidan.
