Johan Kling: Levt med stora hål i min historia
Johan Kling har prisats som regissör och hyllats som författare. När han nu ger ut självbiografiska "Repris" är det med blandade känslor inför att blotta sig själv och sin familjehistoria. Jag kan inte säga att jag känner mig jättebekväm med det här, säger han.
Född: 7 augusti 1962.
Yrke: Regissör, författare.
Bor: Kungsholmen i Stockholm.
Familj: 15-årig dotter.
Bakgrund: Startade gruppen Ratata tillsammans med bland andra Mauro Scocco under tidigt 1980-tal. Övergick till att jobba med tv, bland annat som producent för "Knesset".
Regisserade realityserierna/mockumentärerna "Nalles show", "Stockholmare" och "Spacer" under tidigt 2000-tal. Debutfilmen "Darling" belönades med två Guldbaggar och kritikerrosades 2007. Andra spelfilmen "Puss", en romantisk komedi, kom 2010.
Tilldelades Borås Tidnings debutantpris för sin första roman "Människor helt utan betydelse" 2009. Har kommit ut med böckerna "Glasmannen" 2014 och "Lycka" 2019.
Inför utgivningen av "Repris" har Johan Kling bestämt sig för att bara ge ett par intervjuer. Inte för att uppväxten som han beskriver i boken är för jobbig att tala om. Utan för att han tycker att han redan har fått allting sagt genom att skriva om det.
— Det var inget terapeutiskt projekt för mig att skriva boken, inget sådant här "skriv dig fri". Alla mina tankar kring det där ligger minst tio år tillbaka i tiden och jag är ganska färdig och har landat i mig själv. Det var ett litterärt projekt och ett slags "stream of consciousness", som att ta diktamen från min egen tankevärld.
"Stora hål"
Johan Klings uppväxt kantades av hemligheter. Därför ville han att hans nu 15-åriga dotter skulle få veta allt om hans bakgrund utan att behöva fråga. När han frågade sin egen mamma fick han aldrig några svar.
— Jag har levt med stora hål i min historia. Det var inte meningen att det skulle bli en bok, utan var en text till mina efterlevande. Jag kände att det var viktigt för nästa generation att det skulle finnas nedskrivet. Jag hade flera vänner i min ålder som gick och dog och då blev jag orolig för att min historia inte skulle hinna berättas.
Johan Kling, född 1962, växte upp på Östermalm i Stockholm med en mamma med adligt efternamn och en pappa som visserligen bodde i samma stadsdel, men som inte ville ha någon kontakt med sonen. Sökandet efter fadern går som en röd tråd genom "Repris" och gör boken till en bladvändare i jakten på ledtrådar, samtidigt som den skildrar en ofta rotlös tillvaro.
— Eftersom jag skrev för min unga dotter så tänkte jag att mottagaren kanske skulle vara otålig. Så därför lade jag in lite cliffhangers för att hon skulle bli nyfiken och vilja läsa vidare. Efter tre veckor märkte jag att jag skrev på en riktig bok och frågade förlaget vad de tyckte om texten. Sedan funderade jag väldigt, väldigt länge på om jag ville ge ut den utan att egentligen komma fram till ett svar.
TT: Vad var det som fick dig att göra det till slut?
— Jag tyckte att jag lyckades med gestaltningen. Jag kände tidigt att jag måste vara helt sann gentemot mina minnen och upplevelser.
Hoppade av
I verkligheten bildade Johan Kling som tonåring bandet Ratata tillsammans med bland andra vännen Mauro Scocco, men hoppade sedan av efter första skivan. I stället sökte han sig till tv-branschen, producerade det legendariska "Knesset" för ZTV och realityserien "Nalles show", som han lyser upp när han får frågor om.
— Det är bland det roligaste jag har gjort, i princip var det Sveriges första dokusåpa om "freaks". Hela serien om Nalle Knutssons show har fått kultstatus i och med att den inte längre går att se någonstans. Jag har fått en lite sorgsen aura i offentligheten, men egentligen älskar jag humor och att skämta och vill skapa mer sådant.
Det har gått fyra år sedan Johan Klings senaste roman, "Lycka" kom ut – och trots att det har gått ännu längre tid (13 år) sedan hans senaste film ser han sig inte främst som författare utan som regissör.
Fick inget stöd
Men trots två Guldbaggar för debutfilmen "Darling" kommer Johan Kling kanske aldrig mer att göra en film. Branschen har lämnat honom desillusionerad.
— Jag skrev ett manus till Lena Anderssons fantastiska roman "Egenmäktigt förfarande" och stod som regissör till en filmatisering. Nästan all finansiering var klar, SVT och Nordisk film var eld och lågor och vi hade samtal med en världsstjärna för en av huvudrollerna. Men filmen blev av oklara anledningar utan stöd från Svenska filminstitutet. Då bestämde jag mig för att sluta i branschen.
TT: När var det här?
— Två–tre år sedan. Det var tungt men också befriande. Jag är väldigt tacksam för att jag har ett till ben att stå på. Det var lika viktigt som att vara sann i beskrivningen av det som faktiskt har hänt.
Det andra "benet" är det som författare. Debuten "Människor helt utan betydelse" från 2009 belönades med Borås Tidnings debutantpris. Sedan dess har det blivit två romaner till och nu "Repris" – som kanske eller kanske inte kan få en fortsättning.
— Jag har funderat på att skriva en bok om mina 40 år i nöjesbranschen, bland skojare och charlataner. Det finns en hel del vändningar i mitt liv som har varit väldigt oväntade. Men jag tror inte att jag kommer att göra det.
TT: Varför inte?
— Det kan vara lite för många som tar illa upp. Det problemet har jag inte nu, "Repris" handlar till största del om mina föräldrar – som redan är döda. Då uppstår inte den problematiken.
