Vävning trendigt igen – lockar unga

Två generationer möts i utställningen "Låt hundra blommor blomma" på Röhsska museet i Göteborg, där Elsa Pärs-Berglunds verk visas i retrospektiv. Hon kallades "den radikala väverskan på Hisingen" och gestaltade politisk kamp med sina färgstarka vävar. Två konstnärer går i dialog med hennes konst, bland andra Josefin Gäfvert – som ställer ut fem vävar. Hon drogs själv till 70-talsvävar när hon började väva.

— Det är en viktig period inom väv i Sverige, och det är intressant att många av de vävarna är så tekniskt avancerade. Det var väldigt kul att få ställa ut i ett sådant sammanhang, säger Josefin Gäfvert.

Hon föll för vävningen när hon gick på Nyckelvikens konstskola runt 2009. Då kände hon inte alls att det var ett särskilt populärt uttryck.

— Men det har hänt ganska mycket. Folk älskar den fria väven nu, säger hon.

Får mer respekt

När feministisk konst fick sitt genombrott på 70-talet skildrades samhällsfrågor och kvinnors vardagsliv i bildvävar, textila tryck och broderier. Konstnären och konstvetaren Berit Sahlström började väva då, och minns att man inte ens betraktade väv som konst. Men textilkonsten har uppvärderats det senaste decenniet.

— Och nu skulle jag till och med säga att mina bilder får mer respekt för att jag väver än om jag hade målat dem. Man respekterar tiden det tar och att det är ett rekorderligt hantverk, säger hon.

För Berit Sahlström, en av dem som nu ställs ut på "Ta plats - kvinnorum" av Handarbetets vänner, har vävarna alltid en politisk dimension. Ett av hennes senaste verk är skapat utifrån Athena Farrokhzads dikt "Brev till Europa". Där avbildar hon vännerna Athena och Shora Ismail samt Hanna och Miriam Negash – som är Berit Sahlströms döttrar.

— Det som Athena, Shora och mina döttrar hanterar är att deras medborgarvärde och rättigheter dagligen ifrågasätts. Genom den här sekvensen i dikten visar Athena så tydligt på den sublima rasismen i en så enkel sak som att drömma om att inte bli tilltalad på engelska, säger Berit Sahlström.

Många unga väver

Väven är en parafras på Peder Severin Kröyers målning "Hipp hipp hurra" – men här finns inga "cigarrökande herrar som flirtar med damerna". Istället ville Berit Sahlström visa systerskapet och gemenskapen med barnen. Hon har avbildat alla personer flera gånger för att förstärka känslan.

— De här fyra tjejerna har två barn var, och när de ses blir allt ett ordnat kaos. Jag förstår inte hur jag orkade själv på den tiden, säger hon och skrattar.

Tillsammans med ett par yngre kollegor har Berit Sahlström också startat kollektivverkstaden "Malmöväv" där nu över 30 yrkesverksamma vävare ingår, varav de flesta är unga. Planen är att införskaffa vävstolar som är för dyra för enskilda vävare – bland annat den delvis digitalt styrda TC2 för jacquardväv.

— Den kan samtliga textilkonstnärer i Sverige få utbildning i på konsthögskolorna men sedan har de inte möjlighet att praktisera. Jacquardväv kan användas för offentlig utsmyckning utan att bli för dyr så vi räknar med att kunna ta större plats i den offentliga miljön med väven, säger Berit Sahlström.

Vävgruppen Studio Supersju hör till dem som har tagit den platsen. De sex unga vävarna som ingår har bland annat skapat en monumental väv (470 x 210 cm) till det hundraårsjubilerande Stadshuset i Stockholm.

Utmanar traditionen

Josefin Gäfvert var från början en del av Studio Supersju som startades 2016 för att dra uppmärksamhet till vävningen. Även hon ser politiska dimensioner i väven.

— Men det är mer politiskt ur ett livsstilsperspektiv. Det handlar om hur man lever, om konsumtion och vad föremål har för värde, säger hon.

Hon hoppas att man märker en kontinuitet mellan generationerna. Men hon vill också bryta sig ur det traditionella rutnätet i väven – något som kan vara symboliskt och politiskt. Hon är tydlig med att vävningen inte bara är design.

— Jag har velat förmedla väven som en process och ett språk, det börjar i botten och utvecklas framåt. Jag vet inte var det kommer att sluta, det har jag försökt förtydliga. Man vill inte att den som betraktar ska tänka på tekniken utan mer på uttrycket, säger hon.