Hollywoodstjärnan minns knappt sist han spelade in film i Sverige.
— Det måste varit ”Melancholia” med Lars von Trier, 2011. Men jag har inte jobbat med en svensk regissör på runt 15 år, säger Alexander Skarsgård och stannar upp.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— Eller ljuger jag nu? Nej, det stämmer.
Visserligen spelas majoriteten av filmen in i Belfast. Och den är på engelska. Men med svensk regissör, producent och flera svenska skådespelare räknas den som svensk, slår Alexander Skarsgård fast.
— Det känns jättekul att vara tillbaka. Det här går ju inte att jämföra med en stor studiofilm i USA, det blir mer intimt.
Skarsgård: Sårbart
"The wolf will tear your immaculate hands" beskrivs som ett gotiskt drama som utspelas i nordvästra USA i slutet på 1800-talet och följer Isabel (Darla Contois), en kvinna ur den amerikanska ursprungsbefolkningen.
— Hon har blivit tagen från sitt hem som liten och vuxit upp i en kristen skola där hon tvångsassimilerats, säger regissören Nathalie Álvarez Mesén.
Alexander Skarsgård spelar Jonas, en brittisk änkeman som anställer Isabel som guvernant åt sina två döttrar efter hustruns bortgång. Den yngsta dottern är övertygad om att mamman fortsatt är vid liv i form av en varg ute i skogen – samtidigt som Isabel kommer i kontakt med sina egna rötter och, som Nathalie Álvarez Mesén uttrycker det, upptäcker ett sår inom sig.
— Vem som är vargen är lite upp till åskådaren, säger hon.
Skarsgård, snart även aktuell i popstjärnan Charli XCX:s mockumentär ”The moment” och i ”Wicker”, lockades av att rollen som Jonas inte liknade något han gjort tidigare.
— Det finns något roderlöst i Jonas, han är en bruten man. Det finns något väldigt sårbart och vackert i det, säger han.
”Mycket mörkare”
Nathalie Álvarez Meséns långfilmsdebut "Clara Sola" (2021) vann fem guldbaggar och hyllades stort. Det som nu väntar är en mer gåtfull historia.
— Den utspelar sig i en annan tid men den är ändå ganska nära vår värld. Lite mer åt magisk realism men mycket mörkare, som att man försökt gräva djupare i någonting, säger hon.
Samtidigt, poängterar hon, har berättelsen stor relevans.
— Skolorna som tvingade barnen att glömma sina rötter, det är ett sår som är väldigt levande. Det finns människor i dag som gått på de här skolorna som barn, säger hon och tillägger:
— Det kändes viktigt att få berätta det.
