Antony and the Johnsons var sagolik

– Bara så ni vet att om någon i bandet ser någon i publiken som tar ett kort så lämnar bandet scenen och åker här i från.

Salen släcks ned och en man lunkar fram till pianot i mörkret. Alla vet ju förstås vem det är. Tonerna börjar sväva i rummet och musikerna börjar bokstavligen talat älska med sina instrument. Rökmaskinen pyser och en enorm backdrop färgas av lamporna.

Vilket publikfrieri. Salen förvandlas inte bara till ett gripande musikspel utan politik och rättvisa börjar ramla ur munnen på Antony Hegarty. Påven, vad är han till för nytta egentligen? Världen borde styras av fler kvinnor. Mycket av detta efter att de riktat ljuset mot publiken och ställer frågan "är det något ni vill lätta på" och en man tar tillfället i akt och skriker "Jag älskar min fru".

Konserten: sagolik. Antony: mystisk. Trots att den här människan är den mest kameraskygga personen som någonsin hamrat på en pianotangent bjöd han på allt i rampljuset.

Låtvalen bestod mest av toner från det nya albumet The crying light men blandades till publikens stora förtjusning med några av Antony and the Johnsons största hits - från Twilight, som stjärnan skrev runt tjugo års ålder, till avslutande Hope there's someone. Och kanske, men ändå inte, ganska oväntat covern på Crazy in love med Beyonce.

5 av 5 utan tvekan

Skrivet av: