Metallica levererar ordentligt

Klockan är långt in på småtimmarna då jag skriver det här, men än ekar tonerna från Globen (eller Ericsson Globe som man ska säga nu) i mina öron. Att se Metallica live är som att hamna mitt i en storm. Att se Metallica live inomhus är som att få en hästspark i nyllet. Man fullkomligt skakar av ljudvågorna från baskaggar och gitarriff. Men, vilken skön spark det är sen.

När Metallica öppnar lördagens konsert med That was just your life, öppningsspåret från nya plattan Death Magnetic, sätter de samtidigt agendan för resten av kvällen. Det spelas mycket nytt och gammalt ospelat material. På många sätt är det ett nytt Metallica som står på scen. Fast ändå inte. Nytt därför att de bestämt sig för att röra om i grytan och bjuda på så mycket variation de kan både när det gäller setlista som show. Men samma gamla band därför att de få brister som ändå finns är samma gamla brister som tidigare.

Det känns lite larvigt att prata om brister när de här fyra killarna nästan levererar allt man kan få. Det jag tänker på är ändå att det då och då verkar infinna sig en sorts mättnad. De gör inte allt för att få det att bli så bra som möjligt. Låtar som One och Master of puppets verkar snarare spelas reflexmässigt. Lite mer glöd och engagemang där, så hade det här blivit oslagbart.

Anyway, vilken konsert. Magiskt är det enda ord som passar in här.

Låt för låt:

That was just your life (5)

- En öppning som kallas duga. Sanslöst cool ljussättning, tajmat spel och bandet får igång publiken blixtsnabbt.

The end of the line (5)

- Hoppet mellan låtarna märks knappt. Därför är laddningen fortfarande maxad hos publiken. Hetfield dominerar här.

Harvester of sorrow (5)

- Den första låten som publiken känner igen på riktigt. Då spelar också grabbarna på scen som i trans.

No remorse (4)

- Något otippad så här tidigt i spelningen. Men den är inte desto sämre för det. Fett intro.

One (4)

- Otroligt maffig. Det tunga partiet är en färd till helvetet, eller himmlen om ni så vill, och vore det inte för det där med något bristande engagemang så skulle det bli en maxpoängare här.

Broken, beat and scarred (3)

- Konsertens flopp. Inte dåligt spelad, men den låter klart sämre än på skivan. Oklara toner.

Cyanide (4 plus)

- Syndromet är likartat här. Ulrich och Trujilo missar varandra i takten. Inte kan det väl bero på att låten är ny? Riktigt tungt gung dock.

Sad but true (5)

- Den tyngsta av alla tunga låtar har aldrig låtit tyngre. Grymt, grymt, grymt.

Turn the page (5)

- Konsertens höjdare. Hetfields sång är mycket bra, men framför allt är Hammetts gitarr orgasmframkallande. Ett par bredvid mig gråter av lycka i varandras famn. Jag känner inget annat än lycka här.

All nightmare long (5)

- Ett riktigt formel 1-race. Blytung, vrålsnabb, och trots att det då och då inte är hundraprocentigt kommer vi i mål slutkörda och glada, allihopa.

The day that never comes (5)

- Om Broken, beat and scarred låter bättre på skiva så är det tvärtom här. Låten gör sig helt rätt live och den spelas utan ett enda litet fel någonstans. Perfekt.

Master of puppets (4)

- Det skulle egentligen lika gärna kunna bli fem plus här. Men efter att ha hört den åtskilliga gånger utomhus blir det inte lika tungt här. Avslutningen kan de dessutom göra bättre.

Fight fire with fire (4)

- Snabbt, hårt, snyggt. Visst. Men ack så tråkig. Ut med den här från setlistan och in med vilken annan låt som helst.

Nothing else matters (4)

- Jag känner mig lite som en förrädare som inte ger maxpoäng här. Men låten fångar inte, den berör inte som den egentligen kan. Dock fortsätter Hetfields härliga stämma.

Enter Sandman (4)

- Uttjatad låt om någon. Men också hållbar som ingen annan. Den låter dock tusen gånger bättre utomhus där riffen infinner sig bättre.

Helpless (5)

- Cover. Men grymt bra! Flytet är stilrent och mjukt genom hela låten. I refrängen smäller det till i bröstet.

Jump in the fire (5)

- Häftigt! Första gången jag hör låten live och jag kommer minnas den för evigt. Återigen briljerar Hammett med sina fingerfärdigheter. Jag hoppar gärna i eld för den här dängan.

Seek and destroy (4)

- Avslutningen är densamma som alltid. Visst, de kan spela den i sömnen och det låter felfritt. Men hur kul är det? En fantastisk konsert är värd en annan avslutning.

Skrivet av: