"Ett helt fantastiskt smart drag av Romson"

Det har en ganska osäker och nervös Åsa Romson som gick upp på scenen i Almedalen på måndagskvällen. Inledningsvis verkade ingenting stämma, och hon både stakade sig, tappade ord och fick rätta sig själv. Jag måste erkänna att jag kände en viss besvikelse över detta, då jag sett Romson framföra bra tal tidigare, och därför hade höga förväntningar på det här.

Minuterna innan Åsa Romson började sitt tal var det kanske mest utmärkande den så otroligt goda stämning som genomsyrade publiken. Timbuktu spelade "Alla vill till himlen", runt omkring mig fanns människor som pratade och skrattade, och den allmänna känslan var förväntan och gemenskap.

När Romson väl började tala var det med ord som kändes klumpiga och dåligt valda. Det fanns drag av någon form av missriktat utåtblickande med poetiska formuleringar och alldeles för klyschiga meningar. Det kändes på något sätt som att talet var skrivet av någon annan, för någon annan, och att Romson inte riktigt hade hunnit att förbereda sig ordentligt.

När jag, efter att talet var slut, läste igenom det på papper insåg jag att det var väldigt vackert, målande och perfekt avvägt i text, men att det i talad form blev allt för högtravande, och nära på larvigt. Inom retoriken finns en skämtsam minnesregel som går; "konsten med konsten är att dölja konsten", vilket enkelt kan förklaras med att ett bra tal är ett tal som tycks komma rakt ur hjärtat. För att lyckas med detta krävs det att man använder ord och uttryck som känns bekväma för talaren, för annars är risken stor att talet känns konstlat och falskt - som att man försöker att dölja någonting bakom fina formuleringar.

"Har man inte tillräckligt med trovärdighet får man låna av andra"

Men efter ungefär halva talet vänder allt: Åsa Romson bjuder helt oväntat upp meterologen Pär Holmgren på scenen, intar själv rollen som moderator och börjar helt sonika intervjua honom om klimatpåverkan och hur allvarlig den är. Att göra detta kom som en total överraskning för de flesta och den energi som sakta vattnats ur publiken under talets första halva fylldes nu på, på mindre än en sekund. Pär Holmgren å sin sida svarade sakligt och pedagogiskt på Romsons frågor, och bekräftade allting hon tidigare sagt. Detta var enligt min mening ett helt fantastiskt smart drag av Åsa Romson; förutom att vinna tillbaka publikens intresse lyckades hon med konststycket att få sina påståenden bekräftade av någon med mycket högre trovärdighet. Har man inte tillräckligt med trovärdighet själv får man låna av någon annan, brukar jag säga när jag är ute och undervisar i retorik, och det här var ett skolboksexempel på detta.

Efter att Pär Holmgren lämnat scenen kändes Romson som en helt ny talare. Det var som att hon tillslut värmt upp och nu vågade ta ut svängarna i högre grad än tidigare. Detta resulterade i att samspelet med publiken blev avsevärt mycket bättre, och att Romson vågade skämta, tala friare och faktiskt formulera sig som hon känner sig bekväm med.

Sammanfattningsvis tror jag att många var ganska besvikna under den första halvan av talet, men att Romson inte bara lyckades rädda situationen, utan dessutom faktiskt lyckades vända det till ett mycket bra tal. Slutresultatet blev ett tal som inspirerade befintliga sympatisörer och nog gjorde många andra mycket mer positiva till både Åsa Romson och till Miljöpartiet. Mycket mer än så kan man inte begära av ett enskilt tal, och jag vågar nog påstå att det här mycket väl kan ha varit Almedalsveckans bästa framträdande. Det återstår dock att se.