Experten: "Efter knappt tio minuter är hans uttrycksfulla kroppsspråk helt borta"
Kroppsspråksexperten Henrik Fexeus tycker Jonas Sjöstedts tal var starkt – men inte på det sätt han först väntat sig.
I år föll det på Jonas Sjöstedts (V) lott att avsluta de politiska talen i Almedalen. Det är en något otacksam uppgift att vara siste talare den här veckan, efter åtta dagar av debatter och föredrag är almedalspubliken rätt mör på söndagen. Som talare är det därför en tuff utmaning att fånga dem.
Jonas Sjöstedt vet detta och går ut hårt. Efter bara tio sekunder slår han energiskt ut med armarna så mycket han kan med orden ”världsmedborgare!”. Det är en stark start - men sen blir det förvånande nog inte mer. Istället händer något märkligt.
Sjöstedt fortsätter att använda ett inbjudande och tydligt kroppsspråk med tydliga, för att inte säga roliga, handgester. Men för varje minut som går så försvinner hans gester mer och mer. Efter knappt tio minuter är hans uttrycksfulla kroppsspråk helt borta. Istället står han stilla, med blicken fäst ner mot sitt podium. Det får mig att fundera på om Jonas Sjöstedt helt enkelt inte hunnit repetera sitt tal så mycket som han borde. Det är nämligen så att ju mer du behöver tänka, desto mindre använder du dig av ditt kroppsspråk. Och Sjöstedts var plötsligt helt borta.
Det kunde förstås också vara en strategi för att ge en bild av samlat fokus, men i så fall misslyckades den. För att åstadkomma det måste ögonen upp från podiet och möta publiken.
Efter ytterligare några minuter av att läsa innantill verkar dock Sjöstedt själv komma på detta och lyfter blicken. Och då förstår jag vart han är på väg i sin ordlösa kommunikation. Jonas Sjöstedt fortsätter att använda ett väldigt sparsmakat kroppsspråk, vilket är något som jag normalt brukar kritisera. Men den här gången fungerar det. Orsaken är det allvarsamma tonfall som Sjöstedt kompletterar det med. Genom att tala med en en stark stämma samt undvika att gå upp i tonfallet för mycket, signalerar hans tonfall såväl allvar och fokus. Och i det sammanhanget är Jonas Sjöstedts restriktiva kroppsspråk helt korrekt.
Sjöstedt använder sig också av en intressant talteknik. När han gör ett uttalande om det egna partiet börjar han med sin allvarliga röst under uttalandets första del, men gör rösten något ljusare under slutet av meningen. Normalt talar vi så när vi vill markera att det vi pratar om är självklarheter, nästan så självklara att vi inte borde peka ut dem. Sjöstedt använder samma teknik till att förvandla debatterbara påståenden till sanna självklarheter. Jag vet inte om han gör det med flit, eller om han faktiskt tycker att det han säger är självklart, men det är snyggt gjort.
Jonas Sjöstedt visar att ett tydligt och välkommunicerande kroppsspråk inte måste vara samma sak som stora, yviga gester. Ett begränsat kroppsspråk behöver inte vara tråkigt utan kan även signalera fokus - under förutsättning att det kompletteras av samma signaler i till exempel tonfall och ansiktsuttryck. Vilket Sjöstedt gör väl.
Man kan förstås ställa sig frågan om en så allvarsam ordlös kommunikation var det bästa sättet att fånga publiken en dag som denna. Men den var åtminstone väldigt tydlig. Ibland kan det räcka.
