"Skandalerna, snackisarna och utspelen uteblev"
På söndagen avslutades årets upplaga av Almedalsveckan i Visby med att Göran Hägglund höll veckans sista tal. Nyheter24:s Totte Löfström har därför listat höjdpunkterna under veckan, med fokus på partiledartalen.
Ett jippo för politiker, journalister, lobbyister och entreprenörer.
Känt för rosévin, ryggdunk och politiska åsikter.
Pågår 1-8 Juli, 2012
Huvudarrangörer är samtliga riksdagspartier (V, SD, S, MP, M, KD, C, FP)
Sker i Almedalen, Visby, Gotland
Åsa Romsons ethoshöjning
Ethos betyder ungefär ”trovärdighet”, och nog höjde Åsa Romson sin trovärdighet rejält när hon bjöd upp meterologen Pär Holmgren på scenen mitt i sitt tal. Holmgrens roll blev helt enkelt att bekräfta det Romson just sagt om miljö- och klimatpolitik, vilket jag tycker är ett briljant drag av henne. När jag pratade med andra som sett talet på plats var meningarna delade, och några tyckte att det var provocerande att så tydligt bryta mot ”reglerna” för hur ett Almedalstal ska vara. Andra tyckte bara att det kändes larvigt eller konstigt att göra som Romson gjorde. Jag tror dock att vanliga människor som såg talet på teve hemifrån både uppskattade draget, och tyckte att det var en frisk fläkt under en ganska tråkig temavecka.
Jan Björklund överraskade
Folkpartiet är känt för att vara bra på uppmärksammade utspel under Almedalsveckan, och Jan Björklund brukar kunna vara ganska rolig som talare när han lägger den sidan till. I sitt Almedalstal i år levererade han dock över förväntan – han var både rolig, intressant, lätt att lyssna på, sarkastisk, välformulerad, och charmig. I min krönika om Björklunds tal skrev jag att det förmodligen skulle komma att bli veckans bästa, och nu när veckan är slut vill jag påstå att det var så det blev. För även om både Stefan Löfven och Göran Hägglund var väldigt bra talare, nådde de inte upp till Björklunds nivå den här gången. I torsdags var det nog många folkpartister som kände sig lite extra stolta över sin partiledare.
Stefan Löfvens debut
Förväntningarna på Löfven var skyhöga och jag befarade att många skulle bli ganska besvikna på hans insats som talare i Almedalen. Hans första maj-tal var nämligen i bästa fall godkänt, och han är vald som partiledare mer för att han är väldigt stabil, än för sina kvaliteter som talare. Löfven lyckades dock inte bara leva upp till förväntningarna, utan också överträffa dem med ett riktigt välskrivet och väl framfört tal. Från där jag satt tyckte jag mig ana en kollektiv suck av lättnad från stora delar av den stora publiken: äntligen har man hittat en partiledare som alla kan samlas bakom, som kan vinna val och som kan vara den stabila kraft partiet behöver just nu.
En annan höjdpunkt med Löfven i Almedalen var också Socialdemokraternas mingel på fredagseftermiddagen. Besökarna var uppskattningsvis 750 partimedlemmar, journalister och speciellt inbjudna, men Löfven hade trots detta bestämt sig för att hälsa och personligen ta alla i hand när de kom dit. Detta imponerade i alla fall på mig.
Sammanfattningsvis har det varit en intressant vecka för oss som är politiskt intresserade, även om de stora skandalerna, snackisarna och utspelen tyvärr uteblev. Veckan gav dock en ganska bra bild av vad vi kan förvänta oss av det politiska spelet fram till valet 2014.
