Tveksamt om SD har någon trovärdighet i jämställdhetsfrågor

Det var en relativt stor publik somhade samlats för att se Jimmie Åkesson tala i Almedalen i kväll.Ryktet hade gjort gällande att en stor del av denna skulle varainbussade SDU:are, vilket nog kan ha stämt då publiken tycktes haovanligt nära till skratt och applåder - gårdagens skämt av GöranHägglund var förvisso lite skojiga, men när Jimmie Åkesson väljeratt dra dem ett varv till, ett steg längre, känns det mestfantasilöst.

Som talare funkar Jimmie Åkessonbra - han har framfört en stor mängd tal under sin tid sompartiledare, och med övning kommer, som man brukar säga, färdighet.Han vet precis vilka ord han ska använda för att elda publiken,vilka kängor mot regeringen som ger skratt, och bland vilkasamhällsgrupper de potentiella väljarna finns.

Problemet är bara att han nästanhelt tycks sakna förmåga att anpassa sig till situationen. Detta ärså klart en av de viktigaste färdigheterna man kan ha som talareoch retoriker, men jag kan inte låta bli att känna att jag har hörtprecis det här talet flera gånger tidigare. Det är egentligen baravilka grupper av etniska svenskar han riktar sig till som förändras,i övrigt är det samma ordval, samma lösningar och sammainspirationskällor som han alltid använder sig av.

Just den här gången tycktes måletvara att tilltala kvinnor i allmänhet och tidigaresocialdemokratiska väljare i synnerhet. Argumentationen byggde tillstor del på att återberätta ett brev han ska ha fått från en60-årig, kvinnlig kommunalarbetare som efter mängder av svek frånsamhällets sida valt att söka sig till Sverigedemokraterna. Attanvända sig av en utomstående persons berättelser är förvissoett ganska effektivt sätt att argumentera - det visar att Åkessoninte är ensam om att tycka som han tycker, vilket ökar chansen attvi tar till oss budskapet - men det är också väldigt enkelt attgenomskåda och punktera den här typen av argument. Vad en enskildperson har skrivit i ett brev någon gång är inte ett hållbartargument, och vi vet inte ens om brevet finns på riktigt.

Brevet, som ska ha haft signaturen"Sverigevän i hjärtat" (en signatur jag tycker mig kännaigenom från kommentarsfältet på Avpixlat), ledde i alla fall inÅkesson på att prata om jämställdhet och om hur fel han tyckeratt dagens feminister har. Åkesson sade sig företräda vad hanomnämnde som vardagshjältarna, det vill säga vanliga människormed vanliga arbeten och vanliga intressen. Inte sådana därradikalfeminister som jämställdhetsminister Maria Arnholm somskriker om patriarkat och könsmaktsordning. Dessa har enligt Åkessoninga lösningar på problemen, i stark kontrast till vad han ochSverigedemokraterna har.

Och visst är det intressant att hanäntligen tar upp de här frågorna. Sverigedemokraterna har längevarit något av ett svart hål när det kommer tilljämställdhetsfrågor, och det närmaste man kommit till att prataom kvinnor tidigare är förmodligen när en föredettapartiföreträdare valde att kalla en för "hora" i ett numer rikskänt videoklipp. Men jag kan inte låta bli att undra om SDverkligen har någon trovärdighet i de här frågorna. Det äruppenbart att de vill försöka locka kvinnor genom att prata om dem,men jag misstänker att människor som tycker att jämställdhet ärviktigt redan har sökt sig till andra, mer seriösa partier.

Avslutningsvis kom jag att tänka påen sak Åkesson brukar säga, nämligen att det inte finns någotmagiskt träd någonstans, från vilket man kan plocka pengar tillallt som är fint, snällt och gott. Men när jag lyssnar på hanstal kan jag inte låta bli att undra om han inte har hittat det därträdet till slut: Sverigedemokraterna tycks nämligen vilja ge detmesta åt de flesta, och det kan bli väldigt dyrt.