Lars-Marcus Kuhmunen står på berget Luossavaara och blickar ut över Kiruna. Han pekar ut till höger där hans familj bodde på 1950-talet och där samebyns gamla flyttled låg utmed sjön Luossajärvi.
Sedan leden blockerades av gruvdrift och bebyggelse har de tagit passagen bakom berget.
Där ligger också Per Geijer-fyndigheten, malmkroppen med höga halter sällsynta jordartsmetaller.
En ny gruva skulle helt skära av passagen mellan samebyns sommar- och vinterbetesmarker.
— Det finns ingenstans kvar för oss att flytta. Det skulle innebära att vi måste upphöra med renskötsel och att den samiska kulturen här upphör, säger Lars-Marcus Kuhmunen.
Har rätt till marken
Urfolksrätten och flera konventioner som Sverige skrivit under ger samebyarna rätt att utöva renskötsel på sina traditionella marker.
I jakten på sällsynta jordartsmetaller har EU-kommissionen utnämnt Per Geijer-fyndigheten till ett ”strategiskt projekt”. Det innebär att projektet ska få förtur i olika tillståndsprocesser och att de max får ta 27 månader.
— Att den här gruvan kommer prövas på ett ofullständigt underlag tycker jag är ganska tydligt.
Vad svensk miljödomstol kommer att säga i slutändan återstår att se.
Gabna sameby har bett Europadomstolen för mänskliga rättigheter granska ärendet. Men efter det att EU gett gruvan ett ”snabbspår” är man orolig att det kan vara för sent redan.
— Renskötseln bygger till stor del på renens fria strövande. Fler ingrepp i naturen försvårar för dess inre kompass. Nu har exempelvis många renar blivit kvar i vinterbetesland och kalvar har fötts där utan att bli märkta.
”Pratar inte samma språk”
Samebyn och LKAB har regelbundet haft samtal om fyndigheten.
— Vi pratar inte riktigt samma språk. För oss är det marken ger oss – vad den gett i alla tider - mycket mer värdefullt än några extra ton foder i kompensation.
LKAB pekar på att den rennäringsanalys som inletts behöver slutföras, men i nuläget finns ingen lösning på hur båda parter ska bli nöjda.
— Vi har fortfarande inte satt oss ner och haft en dialog om det. Problemet vi har är att vi behöver samma mark. All mark här omkring är på ett eller annat sätt skyddad och i slutändan är det statens ansvar att hantera målkonflikter, säger LKAB:s vd Jan Moström.
