Forskare: Myt att vi blivit sämre på "de och dem"

De senaste veckorna väcktes frågan om vi ska ersätta de och dem som pronomen till liv när språkforskaren, tillika dom-förespråkaren, Lena Lind Palicki, presenterades som ny chef för Språkrådet.

Själv var hon inte helt beredd på att utnämningen skulle bli ett nytt vedträ i elden.

— Det blev ett väldans liv, säger Lena Lind Palicki.

Att debatten väcker starka känslor är hon däremot inte det minsta förvånad över.

— Alla människor använder de här orden dagligen i sitt språk. Det är någonting som berör oss alla och vi måste alla göra det här språkliga valet. Alla har en relation till det här problemet, säger hon.

Vår tids kanske största språkliga stridsfråga är knappast ny. I mer än 70 år har debatten om dom ska ersätta de och dem förts, men hur diskussionen sett ut har förändrats med tiden.

På 1970-talet handlade det om en mer progressiv syn och en anda av att skriva som man talar, enligt Lena Lind Palicki.

— Då rörde det inte alls bara den här frågan, utan andra språkliga former också, som att man ville skriva "mej", "dej", "sej" och "säja".

Ser generationsklyfta

I dag har dom-frågan fått ett starkt symbolvärde och kopplas till andra pågående debatter, noterar Lena Lind Palicki. För vissa är det ett bevis på den svenska skolans förfall, för andra på lathet om vi ger efter för en simpel grammatisk inlärning.

Själv ser Lena Lind Palicki det mer som en generationsklyfta. Många som inte har några problem med de och dem har, åtminstone i yngre år, fått mer stöttning i talet från äldre som gjort skillnad på “de” och “dåm”. Fram till 1980-talet uttalade dessutom uppläsare i radion fortfarande de och dem.

— Är man uppvuxen innan dess har man fått den här grammatiska kompassen därför att vi har hört den från det talade språket. Yngre generationer har aldrig fått det här stödet från talspråket, säger hon.

Skrift för några få

Enligt Lena Lind Palicki finns det en vits med att talet och skriften inte hamnar för långt ifrån varandra.

— Det talade språket är det primära språket, och vårt primära sätt att kommunicera. Får vi en för stor diskrepans mellan det talade och det skrivna språket blir det skrivna språket svårare att lära, det blir svårare att använda och svårare att förstå, och till slut blir det till för några få.

Andra menar att ett utbyte till genomgående dom skulle göra fler meningar obegripliga. Vem är det egentligen som ger och tar emot kärlek i meningen "Flickan älskar dom"?

Argumentet att vi med en dom-reform inte längre skulle kunna hålla reda på vad som är subjekt och objekt tycker Lena Lind Palicki inte håller.

— Vi skiljer ju på subjekt och objekt, till exempel mellan jag och mig, och du och dig.

— Sammanhanget avgör nästan alltid betydelsen.

Enligt Lena Lind Palicki är det inte en fråga om, utan när vi kommer att lämna de och dem.

— Om man är insatt i hur språkvård och språkutveckling brukar gå till med den här typen av reformer, så tror jag inte att någon säger att det inte lutar åt en reform. Sedan kan man tycka vad man vill om den.

Reformen inte oundviklig

Alla håller inte med om den saken.

Att en språklig övergång till dom skulle vara oundviklig saknar vetenskapligt stöd, menar språkforskaren Evie Coussé. I en debattartikel i Svenska Dagbladet lyfter hon och hennes kollegor vid Göteborgs universitet fram forskning som visar på att dom som pronomen inte blivit vanligare.

Tillsammans har de gått igenom elva miljarder ord från både nyhetsartiklar och sociala medier de senaste 20 åren.

— I det talade språket har det skett en förändring i att man uttalar det “dom”, men i den faktiska användningen i skrift blir det inte vanligare, säger Evie Coussé.

Hon vill även slå hål på myten att svensken har blivit sämre på att skilja på de och dem.

— Felen är relativt få och relativt stabila över den här 20-årsperioden. Visserligen är det lite fler fel i sociala medier än i nyhetstexter, men inte i de proportionerna man får intrycket av när man hör vissa debattörer, att folk inte kan skilja på “de” och “dem”, säger Evie Coussé.

"Inget elitspråk"

Evie Coussé och hennes kollegor är inte ensamma. Ola Wikander, språkvetare och docent i bibelvetenskap vid Lunds universitet, har även han ifrågasatt idén om att vägen mot en dom-reform är ofrånkomlig.

— Om man tittar på skriftspråk i antiken och medeltiden, men även i dag, finns det gott om skriftspråk som upprätthåller en massa grammatiska distinktioner som talet inte har. Ett extremt exempel är arabiska, där skriftspråket på arabiskan i princip är ett annat språk än talspråksdialekterna, säger han.

Om skriftspråket hamnar för långt från talet kan det bli en klassmarkör, men svenskan är inte i närheten av ett sådant scenario, betonar Ola Wikander.

— I de här sammanhangen är “de” och “dem” en västanfläkt jämfört med det man hittar i arabvärlden eller i Kina. Det blir så futtigt att framställa det som om vi skulle gå över till något slags elitspråk för att vi har kvar “de och dem”, säger han.

Språkutveckling är demokratisk

Hur det till slut blir med en dom-reform får tiden utvisa.

Som många andra utdragna språkliga strider genom historien tror Lena Lind Palicki att vi kommer få leva med debatten ytterligare några decennier. Makten som Språkrådets nya chef i frågan är dock högst begränsad, påtalar hon.

— Språkrådet har inte till uppgift att driva reformer, utan att följa språkutvecklingen och ge rekommendationer utifrån hur bruket faktiskt ser ut, säger hon.

Först när tillräckligt många har övergått till att använda dom är förändringen ett faktum. Det gäller såväl myndigheter som nyhetsredaktioner, skolan och privatpersoner.

— På det sättet är språkutveckling jättedemokratiskt. Det finns ingen som kan fatta beslut om en sådan reform, även om folk har tillskrivit mig mycket makt de senaste dagarna, säger Lena Lind Palicki.