30 omkomna i hav, sjöar och pooler bara i juli – två av dem barn. Den här sommaren pekar alla siffror åt fel håll, trots att Sverige har en nollvision.
— Det är hemskt. Det är en sådan förlust och i många av fallen en onödig förlust. Det borde inte hända, säger Louise Brädde.
Uppe i utsiktstornet har hon överblick över en av Sveriges mest populära stränder, Tylösand i Halmstad, som under de finaste dagarna under högsäsong kan locka 40 000 personer.
Louise Bräddes väg in i jobbet som verksamhetskoordinator hos livräddarna i Tylösand var tio somrar på raken som frivillig strandbevakare. Hon har också haft sejourer på andra svenska stränder och i Australien och kan beskriva paniken i ögonen hos en person som håller på att drunkna.
— En drunkning sker tyst. Det man känner igen en drunkning på är paniken i ögonen, uppspärrade ögon, och så ligger munnen och guppar upp och ner.
Otrolig känsla
Strandsträckan på sex kilometer brukar bevakas från midsommar och en bit in i augusti av nio utbildade strandbevakare, utrustade med flytkuddar och radio. I jeepar på stranden har de drönare och livräddningsbrädor och i vattnet finns livräddningsbåtar.
Här har hon sett barn på flytleksaker driva långt ut med strömmen och ramla av.
— Det är en otrolig känsla att rädda någon, men det vi gör mest är att förebygga.
Ibland är det stora vågor och kraftiga strömmar, men här ser drunkningsstatistiken inte lika dyster ut.
— Det händer väldigt sällan att någon dör under bevakningstiden.
Strandbevakarna drar sig inte för att knacka en badare på axeln och tipsa om var strömmarna går just den här dagen, eller att fråga föräldrar om de har koll när ett barn leker i strandkanten.
— När det kommer stora vågor och vattnet bryter, då pressas ju vattnet in. Sedan måste det komma ut någonstans och då bildas en utström. Där är vattnet lugnt och där sätter man ofta sina barn.
Bassängbrist i kommunerna
Det finns inga lagkrav på strandbevakning och bevakade stränder finns i dag bara i åtta kommuner. Det hade Louise Brädde velat se på många fler stränder, men det minsta varje kommun borde göra är riskanalyser av allmänna badplatser och utplacering av livbojar och informationsskyltar.
Den andra stora frågan för kommunerna är att ta ett större ansvar för tillgången till undervisningsbassänger, anser hon. Det står inskrivet i läroplanen att alla barn ska lära sig simma 200 meter, men ett av problemen för skolorna är bassängtillgången.
— Alla borde kunna simma. Det borde inte vara en kostnadsfråga eller handla om etnisk härkomst eller vilken skola du går i. Alla borde ha rätt att få vattenkompetens.
En färskvara
Samtidigt pekar hon på allt som vi alla kan göra, som att varje år testa den egna simkunnigheten. Det är en färskvara och att du kunde simma 200 meter i havsvågor när du var 17 betyder inte att du har samma förmåga när du är 40, 50 eller 60.
Andra grundläggande tips är att aldrig bada ensam och att som förälder se till att vara riktigt nära när barnen badar.
Alkohol är en starkt bidragande orsak till många drunkningar.
— Vi kan se ett mönster i statistiken: Det är många som inte har flytväst när de åker båt, man kanske har druckit någon öl och man överskattar sin simförmåga.
