Carina Hedman och hennes man hade nyligen flyttat in i det över 100 år gamla huset i Hälsingland och var i färd med att förverkliga drömmen om att renovera det gamla huset. Då slog tanken henne – hon ville få sitt hem välsignat.
— Jag sa till min man att det vore så otroligt fint om huset, där det bott så många människor och som vi nu förvaltar en stund, kunde bli välsignat, säger hon.
Hon är själv diakon och väl förtrogen med att präster kan ge välsignelser men just husvälsignelse hade hon bara hört talas om.
— Jag kände nog att “varför inte”. I den här världen vi lever i med konflikter, kaos och oro, då kan vi behöva vända oss mot det som är ljust, säger hon.
Under födelsedagsfirande
I hennes fall skedde husvälsignelsen i samband med ett födelsedags- och midsommarfirande. Hon beskriver det som en både festlig och väldigt fin stund. Prästen som gjorde det var en god vän och han fick “fria händer”. Det landade i att han pratade om vad ett hus och ett hem är, gick runt i olika rum, bad bön för huset och för dem som bor där och skvätte vatten.
— Vi var folk mellan 6 och 88 år och det var högtidligt, innerligt och glädjefullt. Många sade att detta borde ju vara en rutin när man flyttar till ett nytt ställe, säger Carina Hedman.
Att låta välsigna ett hem eller hus är inte något nytt i kristen praktik, men det har inte varit särskilt framträdande. I den katolska tron är hemvälsignelser ett vanligt inslag. Inom vissa traditioner gör man det årligen i samband med trettondagen. I andra religioner kan det också handla om andeutdrivning och att rensa bort onda krafter.
— I den samiska och tornedaliska traditionen som finns i den omgivning som jag verkar har det till exempel varit mer närvarande, säger Stefan Aro, präst i domkyrkoförsamlingen i Luleå.
Han har tillsammans med två prästkollegor nu skrivit en motion till kyrkomötet om att hemvälsignelser bör formaliseras. De vill se en ordning för dessa på samma sätt som det finns för dop- och begravningsgudstjänster. I dag är det upp till prästen att utforma dem.
Ockulta sammanhang
I sin motion skriver de tre att präster och diakoner möter personer som bär på andliga erfarenheter från nyreligiösa strömningar. ”Oro, rädsla, sömnsvårigheter och ångest kommer ofta i spåren av engagemang i ockulta sammanhang. I extrema fall kan tvångsmässiga handlingar eller paranormala aktiviteter utlösas och även påverka hemmiljön negativt.”
— Det händer att vi möter människor som har sökt andlighet som inte finns i de traditionella svenska kyrkorna, det kan handla om seanser eller att någon genom ett medium sökt kontakt med de döda som kan väcka mer oro och göra att hemmet upplevs som en otrygg plats. Då önskar de en hemvälsignelse, säger Stefan Aro.
Med en mer formell ordning kan präster och diakoner också erbjudas fortbildning i “befrielsetjänst och själavård som möter ockultism och nyandlighet”, enligt motionen.
— Vi tror att det kan ge mer mod till svenskkyrkliga präster att våga fördjupa sig i andlig vägledning, säger Stefan Aro.
Att intresset för andlighet i stort ökar märks inte bara inom den svenska kyrkan. Sara Duppils är religionspsykolog och forskar om bland annat andlighet, och samtida livssyner vid Högskolan i Gävle. Enligt henne har människan ett grundläggande behov av någon form av religionsliknande samhörighet. Det kan handla om ett samfund, nyandlighet men också om sport, politik eller andra grupper.
En snäv kyrka
Tidigare i historien har man sett att människor söker sig till religionen i tider av krig och oro.
Duppils möter människor med olika religiösa och andliga trosuppfattningar och tycker att Svenska kyrkan skulle gynnas av att vara mer öppen och bredda sin syn på andlighet. Hon menar att en alltför stram och uppstyrd kyrka skrämmer bort dem som har en mer individuell syn på tro.
— Vissa kyrkor har släppt in yoga och meditation men jag tror att de skulle bli bättre för alla om de öppnade sig mer. I dag har många en egen livssyn som formas utifrån växt upp, populärkultur och religion. Vissa är kristna men känner inte att de blir bemötta på ett bra sätt, säger hon.
Som exempel nämner hon änglar, som också förekommer vid ”husrening” i vissa kretsar.
— De kommer från den kristna mytologin men finns inte alls inom Svenska kyrkan utan är förpassade till folktron. För många känns Gud långt borta och då är änglar ett sätt att komma nära det gudomliga, säger hon.
Carina Hedman tror att en ordning för husvälsignelse inom Svenska kyrkan kan vara bra.
— Tydliga ramar kring allt som har med Svenska kyrkans tro och uppdrag att göra är bra. Det gör oss alla friare, säger hon.
