John Clarke, Michel H Devoret och John M Martinis prisas "för upptäckten av makroskopisk kvantmekanisk tunnling och energikvantisering i en elektrisk krets".
John Clarke är född i Storbritannien 1942. Michel H Devoret är född 1953 i Frankrike. Amerikanen John M Martinis är född 1958.
Missa inget viktigt, följ oss på Google”Pratar i den nu”
Det pristagarna har visat är att kvantmekaniska egenskaper som tunnling även finns i större skala än de man trodde innan. När trion genomförde sina experiment vid Berkeley-universitetet på 1980-talet hade Clarke ingen tanke på att det skulle leda till ett Nobelpris en vacker dag.
— Det slog oss inte på något sätt att det skulle få ett så betydande genomslag, säger John Clarke på pressträffen där priset tillkännages.
Clarke må ha varit ledare för trion, men skulle aldrig ha kunnat göra genombrottet utan Devoret och Martinis insatser, säger han.
Passerar väggen
Eva Olsson, professor i experimentell fysik vid Chalmers, förklarar pristagarnas upptäckter på följande sätt:
— Det handlar om att tillgängliggöra en värld som ligger bortom vår vanliga värld som vi inte omedelbart förstår. Ett exempel är det här med en barriär. Vi kan kasta en boll mot en vägg och få tillbaka den. Men i den här kvantmekaniska världen då kan det vi kastar mot väggen gå igenom väggen, det vill säga tunnling.
Trions upptäckter har banat väg för utvecklingen av nästa generation av kvantteknik, det som i framtiden skulle kunna ge oss redskap som snabbare kvantdatorer och kvantsensorer. De har bland annat kunnat visa att om man leder en ström i supraledare så kan strömmen hoppa över till nästa ledare fast det finns ett brott däremellan där strömmen sannolikt inte ska kunna passera.
— De har öppnat upp för oss att vi faktiskt kan studera den här lilla världen som är bortom det vi förstår och upplever. Jag tycker det är magiskt, att se och uppleva något som i vanliga fall är bortom det vi kan se, säger Eva Olsson.
Rättad: I en tidigare version av texten förekom en felaktig beskrivning av pristagarnas upptäckter.
