Under rättegångens andra dag i Stockholms tingsrätt hörs de åtalade. Alla är i 20-årsåldern och uttrycker sig vältaligt, utan särskilt mycket känslor.
I polisens förhör har kvartetten besvarat allt med ”inga kommentarer". I rätten är de mer talföra – men ingen har lagt märke till något som inte bevisligen synts på övervakningsbilder. Ingen är heller särskilt pigg på att kommentera vad andra i sällskapet har gjort.
Missa inget viktigt, följ oss på Google”Jag kommer bara att prata om mig själv”, är en återkommande fras.
Den misstänkta misshandeln av en man i tunnelbanan handlade om nödvärn, påstår de.
Det inledande misstänkta rånet beskrivs som ett ”gruff”, startat av målsägandena, som påstås ha uppträtt aggressivt och skrämmande.
En av dem, som åklagaren menar har varit drivande under alla händelserna, erkänner att han strax därefter slog ner en man bakifrån. Men bara eftersom att han trodde att mannen var en del av ett gäng från det tidigare ”gruffet”, hävdar han.
— Jag uppfattar det som att han skulle ringa in förstärkning. Det sker i en plötslig situation av adrenalin, säger han.
Vittnesmål om att de skrattade under misshandeln förnekar de.
”Fräckt med historia”
Några slagsmål eller någon aktion har de inte planerat. Utekvällen handlade bara om att ”ta några bärs i trevligt umgänge”.
Samröret med nazistiska Aktivklubb Sverige eller Stockholmsavdelningen White boys har ingen lust att prata om. Att deras egna chattar pekar på att en av dem hade rest från Västsverige just för att gå med i rörelsen vill ingen kommentera.
— Huvudfokus för min del är att utvecklas fysiskt och psykiskt, svarar en av dem på frågan om vad aktivklubb betyder för honom.
Alla förnekar att de skulle ha högerextrema åsikter.
— Jag tycker att det är fräckt med historia, säger en av dem, i vars hem polisen bland annat hittat Hitlers ”Mein kampf”.
”Som en utstött”
Under dagen hörs även de sista vittnesmålen från brottsoffren.
Den man i 40-årsåldern som blev nedslagen bakifrån och utsatt för den grövsta misshandeln har tvingats skaffa flera tandimplantat och dras fortfarande med huvudsmärtor.
Men det värsta är kränkningen, förklarar han.
— Jag har inte angripit någon, inte varit aggressiv mot någon, så varför? Det här är en skam för mig.
Åklagaren frågar mannen, som härstammar från Syrien, hur han känner sig efter att ha attackerats på grund av sitt ursprung.
— Som en utstött person.
