Tornet i Hoyersburg är en utmärkt utsiktsplats. Nedanför breder en idyll med gröna ängar och låga träd ut sig. Men det byggdes inte för att beundra utsikten utan för att hålla uppsikt över gränsen mellan öst och väst – och skjuta om någon försökte ta sig över.
I dag är ingenmanslandet som delade Tyskland ett naturskyddsområde. I Hoyersburg kan den som tittar noga och vet vad den letar efter hitta sällsynta växter som sumpfloka och strandkrypa i den salthaltiga marken.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— Det är skyddade rödlistade arter som man inte hittar någon annanstans i Sachsen-Anhalt, berättar Dieter Leupold, biträdande ordförande för natur- och miljöorganisationen BUND i Sachsen-Anhalt.
Arbetsnamn gränsäpple
En bit nedanför tornet växer ett äppelträd. Högst sannolikt har det vuxit från äppelskrott som en soldat kastat ifrån sig. Nu är det ett litet bidrag till artrikedomen på platsen.
— Om ett äppelträd växer upp från ett frö räknas det som en egen sort, vi håller på och försöka få den registrerad. Arbetsnamnet är gränsäpple.
Gränsen mellan öst och väst var i större delen av Tyskland inte en mur som den i Berlin, utan höga gallerstaket och taggtråd. Det fanns en tio meter bred kontrollzon, avskärmad av en 500 meter bred ”skyddszon” och ett fem kilometer stort spärrområde.
Dieter Leupold visar mot träden.
— Alla träd har vuxit upp de senaste 30 åren. Det fick inte finnas något som kunde skymma sikten.
Även om miljön var skapad och starkt präglad av människan var det också ett område där djur och växter lämnades i fred. Naturen bryr sig inte om gränser och redan på den delade tiden var gränsområdet känt för sin biologiska mångfald. Som ung fågelskådare brukade Dieter Leupold ta sig från Hamburg till gränsen för att se sällsynta arter.
Skydda naturområdena
Bara en månad efter murens fall – den 9 december 1989 – träffades natur- och miljöorganisationer från öst och väst med ett gemensamt mål: att skydda de värdefulla naturområdena längs gränsen.
Det lyckades. I dag är Gröna Bandet, som området heter, ett av Europas största och mest betydande naturskyddsprojekt – 140 mil långt från Östersjön i norr och ner till gränsen mot Österrike. Det är hem till mer än 1 200 sällsynta och rödlistade djur och växter.
Men Gröna bandet är inte bara ett naturskyddsområde utan berättar också om det delade Tyskland. Inte långt från gränstornet i Hoyersburg finns ett minnesmärke över 26-årige Hans-Friedrich Franck som dog när han försökte ta sig till Västtyskland. Svårt skadad lyckades han släpa sig över till västsidan där han dog på sjukhus.
Ytterligare en bit därifrån ligger ett område som naturen haft längre tid på sig att återerövra. Invånarna i den lilla byn Jahrsau tvångsförflyttades på 1950- och 60-talet för att de ansågs bo för nära gränsen. 1970 revs gårdarna.
Vid en första anblick ser platsen öde ut. Men i skogen runt ruinerna trivs sommargylling, törskata och nattuggla och ängarna runtom tillhör de sällsynta platser i Tyskland där man kan se och höra buskskvättan – Gröna bandets profilfågel.
Fågellivet ökar
På en annan plats i det tidigare spärrområdet, Brietzer Teiche, frodas också fågellivet.
Området med dammar som uppstod när man grävde efter lera till Salzwedels tegelbruk är nu en mosaik av olika miljöer.
Till skillnad från på många andra ställen i Tyskland ökar fågellivet här – mycket tack vare samarbete mellan naturskydd och lantbruk. Här pausar grågäss på väg till och från Sverige och ängspiplärkan som är sällsynt i resten av landet ökar i antal just här. Området är populärt bland fågelskådare berättar Dieter Leupold.
— När det plingar till i ornitologapparna är det snabbt folk här.
2005 utnämnde regeringen Gröna bandet till nationellt naturarv och 2024 föreslog Tyskland UNESCO att det ska bli världsarv.
