"Lite som terapi faktiskt"
Nyheter24 pratar med Messiah Hallberg om firmajobb, wrestling och om att vara svartsynt och cynisk.
Gillar du artikeln?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.
Familj: Sambo och två barn.
Ålder: 29
Bor: ”På en förort till Östermalm som heter Gärdet”
Läser nu: ”Bokklubben vid livets slut” av Will Schwalbe
Messiah är även president för STHLM Wrestling
– Jag har sen jag var barn älskat wrestling. Sen när folk slutade kolla när de blev vuxna så fortsatte jag.
De allra flesta i Sverige ser wrestling som någonting lite löjligt, något som inte är på riktigt.
– Men när man har kollat på wrestling som jag gjort i över 20 år, vilket är absurt, så ser man det på ett annat sätt. Det är så mycket kring det som är fascinerande. Jag fascineras över hur två män kan orkestrera en publiks reaktioner. Att bygga det där som en dirigent fascinerar mig väldigt mycket, det är väldigt häftigt. Mycket av estetiken har jag tagit med mig till stand-upen också. En kille som talar ned till publiken men som får dom att gilla en ändå. Det var mina idoler när jag växte upp.
STOCKHOLM. Messiah Hallberg är utbildad journalist och jobbade på Aftonbladet men i samband med att han LAS:ades ut därifrån och i samma vända var pappaledig började en ny karriär.
– Jag hade aldrig stått på scenen innan jag var med i en nybörjartävling för fyra år sen. Jag var väldigt rädd för att stå på scenen när jag var barn och så där, jag tyckte att det var väldigt obehagligt. Så det var lite av ett test för mig själv för att se om jag vågade. Sen vann jag ju den där tävlingen och efter det har det rullat på lite.
Hamnade snabbt i teve
Rullade på lite får väl även sägas vara en mindre underdrift. Messiah hade antagligen den snabbaste karriärutveckling som svensk stand-up comedy överhuvudtaget sett.
– Ja, jag spelade in teve fyra månader efter att jag hade stått på scen. Det är både bra och dåligt. Det var bra för ens ekonomiska situation, man blev bokad och så men samtidigt så brukar det sägas att det tar sju år att bli så bra som möjligt som stå-upp komiker. Jag hade kanske en kvarts bra material och folk ville kanske att man skulle köra i 40 minuter. Men nu skulle jag säga att jag är så bra som jag skulle ha vilja varit då. Sen blir man ju hela tiden bättre men det tar ett tag att bygga upp en vana, framförallt för olika situationer. Hur man ska ta en full publik, en nykter publik, en tyst publik. Sånt kan man aldrig läsa sig till utan man måste uppleva det.
Det är svårt att bedöma en publik?
– Ja, det är det. Jag är väldigt dålig på det, jag har aldrig en aning om vad som kommer att funka. Vissa säger att de kan det men jag har absolut ingen aning. Jag kan gå upp med något som jag tycker är helt fantastiskt och så blir det helt tyst eller så säger jag någonting i förbifarten och folk bara viker sig av skratt. Jag är ingen bra kännare, fast jag har ändå blivit bättre på att läsa en publik nu.
Till en början så byggde väldigt mycket av Messiahs rutin kring en karaktär, en sorts osympatisk von oben-karaktär. Något som dock förändrats med åren.
– Jag är inte så jäkla karaktärsbaserad längre. I början var det mycket så men sista två-tre åren har jag egentligen inte varit det. Nu är jag väl en blend av mig själv och en scenperson.
Låter lite schizofrent?
– Ja, lite schizofrent. Fast liksom en förstärkning av det man har inom sig. Som att Jonas Gardell är ännu flamsigare på scen eller att Magnus Betnér är ännu surare så är jag mer svartsynt och cynisk.
Bra att få ur de sidorna ändå?
– Ja, det är rätt skönt. Lite som terapi faktiskt. Man har ju mycket tankar i vanliga livet som man håller tillbaka, man vill framstå som att man är välanpassad, att man inte är en sociopat. På scen så har man helt plötsligt frihet att liksom processa det där lite grann och få ur sig lite grejer som kanske inte alltid är helt okej i det privata.
Det måste ju ändå finnas en risk att folk blandar ihop de båda?
– Absolut, visst är det så.
"Krogjobb är rätt roligt"
Det är mycket för Messiah nu. En ny teve-serie är under inspelning, snart är det dags för RAW summer fest, och självklart alla vanliga shower. Något som förvisso är slitigt med resor och liknande men oftast bra. Oftast.
– Det värsta är firmajobb. Rena företagsfester och sånt där, det avskyr jag att göra. Men det är ofta där som pengarna är lite bättre. Krogjobb är rätt roligt, lite fyllon man kan tjafsa med.
Är det inte det på firmafesterna då?
– Jo, det är det väl men då är man i underläge på ett annat sätt. Om någon börjar tjafsa där så är det ingen som sluter upp bakom dig. Man är plötsligt mobbad av en firma vilket liksom inte är vad man gick med på.
Det är även ofta just på firmajobb som det uppstår märkliga märkliga situationer med publiken.
– Ofta är det firmajobb i en miljö därdet är män, ofta män som ser ut som jag gör. Bankfolk, folk medkostym som tycker att dem är lite sköna. Som tycker att dem ärroligast på kontoret i vanliga fall och nu kommer det någon som skabräcka dom. De situationerna är tuffa.
Beundrar Schyffert och Appelquist
Även om det förstås uppstår märkliga situationer även vid vanliga gig. Messiah berättar om en föreställning i Borlänge som hade flyttats från en scen, ut på en uteservering. En uteservering befolkad av "lokala alkoholister med tolv färger i håret som satt och sjöng snapsvisor". En situation där den ökade kännedomen om vad som går hem var på sin plats.
– Det slutade med att jag tog upp enkille som hette Lasse som fick dra en rolig historia och det blev nogkvällens största skratt när han kom till sin punch-line.
Men först är det alltså dags för RAW summer fest, en slags festival där i princip alla de stora komikerna i Sverige samlas. Den största som anordnats i Sverige någonsin. Messiah nämner att Kristoffer Appelquist, som han tillsammans med Henrik Schyffert anser är Sveriges bästa komiker, saknas men att i princip alla andra är där.
– Det är en ära att få stå på scen med män och kvinnor som har en sån erfarenhet.
Han säger att det hela blir nästan som en stor företagsfest för komiker med en familjär stämning.
– Samtidigt så är det ju en konkurrenssituation. Man vill ju tillhöra de bättre, man vill att folk ska gå därifrån och komma ihåg en.
Lätt att flyta bort?
– Jo, det är det ju verkligen. Och det var väl en av anledningarna att när jag började gå på alla rookieklubbar så var det ju ofta 20 komiker och när man gick därifrån kom man nästan inte ihåg en enda komiker. Man kom ihåg skämt. Det var väldigt mycket män i t-shirt och jeans och alla smälte ihop litegrann. Så det jag gjorde var att jag satte på mig en kostym och förde mig lite annorlunda. På så sätt kunde jag etablera mig lite snabbare, även om folk hatade mig så kunde de säga att ”det var den idioten ja”.
"Jag är så dålig på att dricka"
En etablerad bild av komiker är annars att det är en yrkesgrupp som inte direkt spottar i glasen. Det är lätt att tänka sig att festen efter det att landets kanske 30 största komiker skulle kunna bli någonting speciellt.
– Jag är ingen stordrickare men just de första ölen efter att du har varit uppe på scen... Dina nerver är aldrig så på helspänn som de är när du uppträder så att efteråt kunna få nerverna att stilla sig lite. Det är väldigt skönt
Som en afterski-öl gånger två?
– Ja, precis. Jag har stor förståelse för skådisar och musiker och sånt som dricker en del när de är ute. Det är en adrenalinkänsla i kroppen som är väldigt stark.
Det är ingen fälla som man är rädd att ramla i?
– Nej, jag är så dålig på att dricka men visst, den risken finns nog där för väldigt många. Jag är ganska tråkig på det sättet. Jag har ju barn och sånt, de väcker mig vid fem på morgonen och jag vill inte vara bakfull då, det går inte. Jag lever som en gammal man, jag orkar inte.
Till hösten fortsätter även inspelningen av Messiahs nya teveserie, en ännu så länge ganska hemlig sådan. Men det är i alla fall en serie där han som karaktär reser runt i världen.
– Det är inte riktigt officiellt från produktionsbolaget men det är en serie där jag reser runt och skojar lite. Så det blir kul.
Messiah på scen 2011: