Elina, 23, om barndomens terror: "Jag blev inlåst och fick kissa i en skål"

I hela sitt 23-åriga liv har Elina valt att hålla sina upplevelser från barndomen för sig själv. Hon har skämts över det som hände och trott att allt var hennes fel.

När Elina var sju skilde sig hennes föräldrar. Hon har ett minne från tiden innan skilsmässan som har etsat sig fast tydligare än något annat, från ett tillfälle då hennes pappa stod och lagade mat.

– Jag och min bror tjafsade. Pappa brände makaronerna och det tyckte han var vårt fel. Han slog oss och sen fick vi sitta instängda på rummet. Då kände mamma att hon var tvungen att ta oss därifrån, säger Elina till Nyheter24.

Men Elinas pappa var högt uppsatt och respekterad i det lilla mellansvenska samhället och fick vårdnaden om barnen. De hade ingen aning om vilket helvete som faktiskt väntade.

"Ingen mat på flera dagar"

Barnen fick knappt träffa sin mamma, hon blev som en främling. Elinas pappa Erik träffade en mycket yngre kvinna ganska omgående.

Till en början gillade barnen pappans nya flickvän. Men när hon sedan flyttade in hos dem så smög sig helt nya sidor fram.

Elina och hennes bror blev hårt bestraffade för småsaker. Om de råkade väcka sin pappa eller flickvännen om nätterna så fick barnen ingen mat på flera dagar hemma. Ibland anmäldes de sjuka till skolan och fick sitta inlåsta på sina rum. Det kunde också gå lång tid mellan duscharna och barnen var ofta väldigt smutsiga.

– Jag kissade i en skål varje natt. Det var min favoritskål som jag la mina finaste saker i. Men vad skulle jag göra? Till slut hatade jag den där skålen, jag fick ont i magen när jag tittade på den. Ibland kissade jag i sängen, eller på golvet. Men det var inte ofta, för jag orkade inte ta konsekvenserna av det.

"Misshandeln var noga uträknad"

Andra gånger blev de slagna. Elina lärde sig att dölja sina märken i skolan med hjälp av polotröjor. En dag i årskurs sex hade hon en klänning på sig. Hennes lärare såg märken på Elinas hals och armar och frågade om dem.

– Jag sa något om att det var från en lek med min bror. Jag minns att hon tittade misstänksamt på mig, men lät det vara. Jag ville få hjälp, men jag trodde inte att någon skulle bry sig om mig.

Pappan och flickvännens misshandel var noga uträknad. De såg till att inte göra märken på kroppen som kunde synas när barnen skulle hem till sin mamma. De anpassade helt enkelt skadorna, menar Elina.

– Jag har ändå alltid trott att det var mamma som ville oss illa, han fick oss att tro det. Men pappas flickvän hade sönder alla våra nya kläder från mamma, hon sprättade upp dem med en sax. Mamma skickade säkert över 300 brev till oss också under åren, men vi fick inte ett enda av dem.

"Började stjäla saxar från pyssellådorna i skolan"

Elinas räddning blev hennes bästa kompis Felicia och i synnerhet Felicias föräldrar. Hemma hos dem fick Elina äta mat och duscha. Där kändes allt tryggt och bra.

– När Felicia klagade på sina föräldrar så ville jag säga "kolla hur bra du har det, vilken god mat ni har, ni har till och med grönsaker, wow!" Och de var så snälla. Ibland fick jag stanna kvar en timme på kvällen och dricka O'boy och äta mackor medan vi kollade på film. Det var de lyckligaste stunderna.

Felicias föräldrar visste att Elina hade det dåligt hemma, men inte hur illa det faktiskt var. Hon sa inte något till sin bästis heller. När hon väl hade friheten att få vara där så ville hon inte tänka på hur det var hemma.

– Jag kommer ihåg att jag klev på en sax i skolan en gång. Jag skar upp foten och det blödde. Det gjorde ont, men kändes ändå bättre inuti. Så jag började stjäla saxar från pyssellådorna och gömde under min säng.

I fyra års tid skar sig Elina minst två gånger om dagen. På armarna, magen och låren. Det gjorde ont, men hon beskriver det som ett sätt att ta kontroll över smärtan och hantera sina känslor. Det blev snabbt ett väldigt destruktivt beroende.

"Vi kunde ha dödat bebisen"

Bästisens mamma Karin anade att något inte stod rätt till, så hon såg till att ordna ett möte hos socialen för Elina och hennes pappa.

– I väntrummet hos socialen började jag och pappa bråka i väntrummet. Då var det en kvinna som kom ut och sa åt mig att jag inte fick bete mig så mot min pappa. I det ögonblicket kände jag att ingen kommer tro på mig. De kommer bara utgå ifrån att jag är ett bråkigt barn.

Elina berättade hur hon hade det hemma, men personalen på socialkontoret sa att hon bara hade livlig fantasi. De skrev inte upp det hon berättade och sen blev ärendet nerlagt. Det hörde inte av sig mer.

Efter några år fick Elina två småsyskon som betydde allt för henne. En gång åkte pappan och flickvännen iväg på utlandssemester i en vecka. Kvar hemma var Elina och hennes bror, med ett nyfött litet syskon.

– När jag tänker på det idag får jag ångest. Vi kunde ju ha dödat bebisen, gett den fel mat, badat det i för varmt vatten. Vi var ju bara barn själva!

"Jag kastade mig ut genom fönstret"

En dag när Elina gick i högstadiet så tog allt bara stopp. Hon tittade ut genom fönstret hemma och såg sin bästa kompis familj åka förbi utanför huset.

– Jag var bara halvklädd, men kastade mig ut genom fönstret och sprang iväg. Jag skrek till dem att jag inte ville vara kvar längre, jag ville vara med dem. Och pappa visste att om han skulle säga emot så kanske Felicias föräldrar skulle misstänka hur illa behandlad jag blev hemma.

Väl i tryggheten hos kompisens föräldrar berättade Elina att hon aldrig mer ville åka hem. Hon fick bo hos dem istället och blev snart en självklar del av familjen.

– De frågade aldrig om mitt tidigare liv. Jag tror de ville bespara mig det och bara se till att jag hade det bra. När jag bodde hos dem hade jag sysslor, som i en vanlig familj. Jag fick plocka ur diskmaskinen, laga mat och känna mig behövd och viktig. Jag fick veckopeng och vi handlade fredagsmys. Jag var en av dem.

När Elina fyllde 16 år flyttade hon äntligen hem till sin mamma, som hon knappt kände då.

– Jag visste inte hur hon var egentligen, men vi är så lika varandra. Allt som är jag är ju från henne, men då visste jag inte att jag var lik någon. Nu är hon min bästa vän. Hon vet fortfarande inte allt som har hänt, jag är rädd att hon ska må sämre. Hon är redan sjukskriven, hon repade sig aldrig efter sorgen i att inte få träffa oss under vår uppväxt. Och ingenting jag berättar skulle kunna göra allt ogjort. Hon ville ju göra allt för oss.

"Blev oväntat gravid i tvåan på gymnasiet"

Snart träffade Elina sin första pojkvän. De var tillsammans i två år och förhållandet var väldigt destruktivt. Hon blev slagen och de bråkade mycket. Men känslan av att inte vara värd något satt så djupt att Elina inte trodde att hon förtjänade bättre.

Det var först när hon träffade sin nuvarande pojkvän som hon började känna riktig tillit och trygghet. De har varit tillsammans i fyra år nu, men efter bara ett års förhållande blev Elina oväntat gravid.

– Men när David föddes föll allt på sin plats. Han var sex månader när jag tog studenten med bra betyg, trots att alla trodde att jag skulle hoppa av skolan.

Dagen efter att David föddes fick Elina ett meddelande på Facebook från sin pappa Erik. Hennes farmor hade berättat för honom att han hade fått ett barnbarn.

– Det tände till allt inom mig, han ska inte få gratta mig! Så jag skrev att jag aldrig mer ville veta av honom. Det har gått två år nu och jag har inte hört av honom mer sedan dess. Det känns som en befrielse.

"Man känner sig smutsig"

Nu känner Elina att hon äntligen har kontroll över sitt liv och hon kommer fortsätta kämpa för att det ska bli så bra som möjligt.

– Mitt barn är mitt allt. Jag ska alltid skydda honom och finnas där. Det kan göra mig lite ledsen ibland att ingen kände så för mig som jag känner för mitt barn. Varför kände ingen så för mig?

Att Elina väljer att för första gången berätta om sin barndom, är för att ge hopp till andra som har gått igenom något liknande, eller kanske gör det just nu.

– Det känns som att ingen förstår en, men det händer så många. Jag tror det är skammen som driver en, man känner sig typ smutsig. Som att det aldrig kommer gå att tvätta bort. Och om andra får veta vad man har varit med om så kommer de också att uppleva en som smutsig. Det räcker med att man känner sig smutsig själv.

– Många kanske undrar hur livet ska kunna bli bättre. Men du måste försöka hitta viljan och någon som förstår dig. Man vill inte ha sympati, utan empati. Någon som känner med en, inte för en. Du är inte ensam, det finns fler. Och vi kan finnas där för varandra.

Fotnot: Samtliga namn i artikeln är fingerade av hänsyn till Elinas anhöriga.

Nyheter24 har tidigare skrivit om ett uppmärksammat fall av barnmisshandel, som ledde till en tvååriga Masons död. Det finns en hel del frågetecken kring brottsutredningen och nya obehagliga detaljer har framkommit vid flera tillfällen.

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.