Moa Svan är inte ute efter att provocera

- 07/09/2013, 11:23 -
Moa Svan
1 av 3

Moa Svan

Gustav Holmström

Moa är komiker och programledare.
2 av 3

Moa är komiker och programledare.

Sara Mac Key

Snart är det dags för nypremiär av "Moa Svan med vänner".
3 av 3

Snart är det dags för nypremiär av "Moa Svan med vänner".

Gustav Holmström

Nyheter24:s Gustav Holmström möter komikern och programledaren Moa Svan för att prata om humor, terapi och när hon eldade upp en DN-recension på scen – men också om att hon inte alls gillar att provocera. Egentligen.

STOCKHOLM. Moa Svan är kanske mest känd som programledare för "Duellen" och "Avatopia" i SVT och för arbetet med "P3 Homo" och "P3 Star" i Sveriges Radio. Men det är komiker hon är från början.

– Ja, visst är det så. Sen när jagbörjade med stand up när jag var 18 så började jag också jobbasom programledare väldigt kort inpå. Ett år eller någonting, sådet har varit som parat för mig hela tiden.

Fler känner kanske igen dig som programledare kan jag tänka mig?

– Ja, det är ju lite större spridning.Men det har jag ingenting emot. Men det är det som är rätt sköntmed stand up att det kan man göra inför 30 personer och det kanvara helt fantastiskt. Men du kan inte göra ett radioprogram som baratrettio personer hör. Det är inte kul, men att köra stand up för30 personer kan vara skitkul.

Hur kom du in på stand up från början?

– Jag har alltid gillat humor. Jag hargillat att kolla på humor, jag har gillat att köra vissahumorsketcher, har liksom ett humorintresse. Sen anledningen tillatt det blev stand up var väl att jag till slut hade stått såmycket på scen och skämtat att jag ville göra mer med skämten.

Började tidigt

Något som Moa alltså kände vid 18 års ålder.

– Jag har ju hela tiden gått i kulturklass och stått på scen och så. Det har varit ett sätt att få vara mig själv på något sätt, att få ta plats som den man är. Och på scen så är det också mer okej att vara sig själv. Det har de flesta rätt stor acceptans för. Däremot att vara olika i andra miljöer, som när jag gick i skolan och så, då var det inte lika accepterat.

Så det är på scen du är dig själv?

– Jag har faktiskt funderat ganska mycket på det, och det finns nog inget riktigt svar där. Jo, på ett sätt så känns det som att jag får vara mer mig själv än annars.

Samtidigt så går det förstås åt båda håll. Allting går inte att lämna ut på scen. Men väl det mesta, och scenpersonligheten Moa Svan matchar rätt exakt med den vanliga personen Moa Svan.

– Jag tycker nog att det är så det skavara. Jag tycker nog att all bra konst och kultur nånstans bottnar ien verklig person och verkliga känslor. Nånstans är det det somär, det är därför vi överhuvudtaget gillar att kolla på filmoch lyssna på musik för att vi nånstans vill få en bild av vad viär för typ av människor.

Dålig terapi

För ett par veckor sen intervjuade jag komikerkollegan Messiah Hallberg och han pratade om hur en föreställning kan vara lite som terapi. Något som Moa till viss del kan känna igen sig i.

– Det där är en intressant grej för att få säga saker på scen kan vara väldigt befriande men det kan vara väldigt förrädiskt också för publiken är inte din vän. Använder man det för mycket som terapi så kan man känna sig lite tom, att man blottar sig. Så det är inte så himla lätt att veta var gränsen går, och ibland kan man gå över den gränsen. Man får ur sig grejer och sen i efterhand så känner man att ”åh, det var för mycket jag”.

Händer det ofta?

–  Nej, men ibland. Det är ju hela tiden en balansgång. Det är väldigt svårt att hitta den där perfekta platsen och sen vara där utan jag tror att det handlar om att man konstant måste arbeta med att gå fram och tillbaka över gränser också. Jag antar att det är på så sätt man håller sig vid liv också, känner av samtiden och hur det funkar. Jag känner igen just det där med terapi men också att det kan vara förrädiskt. Så jag försöker mer att inte använda det som terapi utan att mer använda det som ett verktyg för att få uttrycka mig. För det är dålig terapi om jag bråkar med min fru och sen går och skämtar om det från scen.

Kanske?

– Ja, det är klart att om man tänker några varv på det så kanske man skulle kunna göra stand up om att bråka. Men att göra det som terapi funkar jättedåligt.

Ni kanske skulle göra det gemensamt. Det skulle kanske vara kul. Fast antagligen inte så bra terapi...

– Exakt, då blir det mer en dokusåpa.

Dokusåpa live på scen.

– Ja, exakt. Och det är lite lockande ibland att göra det som stand up-komiker eftersom att man får prata väldigt mycket men jag försöker att hålla mig inom en gräns så att jag tycker att det känns bra ett halvår senare eller så.

Har du sagt grejer som kommit tillbaka och jagat dig senare och så?

– Nej, det har jag faktiskt inte. Men det är mer en känsla att vara lite vaksam på.

Men allt är inte stand up. Snart är talkshowen "Moa Svan med gäster" igång igen. Även om första delen av den råkar vara just en stand up-special med bland annat Elina Du Rietz och Matilda Berggren. Men sen kommer det att fungera som en vanlig talkshow, förhoppningsvis med landslagskaptenen Caroline Seger som en av gästerna under hösten som kommer.

– Det jag försöker göra är att skapaen talkshow själv. I ställer för att som i andra sammanhang därman blir tilldelad en roll, vilket är fantastiskt lyxigt, utanistället ge mig den utmaningen att sätta en egen programledarroll.Nu har jag ju inte ens fixat någon kanal eller så utan det jag görär att köra här i Stockholm live inför publik, filma och läggaupp det på Youtube.

Är det något som du är sugen på att sälja in i bredare kanaler sen?

– Från början var det ju inte det jagtänkte. För då hade jag varit ganska begränsad i vad jag kundegöra eftersom att jag vet vad de har gjort och vad jag tror att devill ha. Så det har jag medvetet försökt tänka bort. Men nu närjag har kommit såpass långt att jag har ett hum om vad jag villgöra så, absolut. Men det är inte så att om de inte ärintresserade så tänker jag att det var en dålig idé och läggerner.

Eldade upp recension

Att inte nödvändigtvis vilja anpassa sig betyder dock inte att Moa är ute efter att provocera. Tvärtom. Till skillnad från väldigt många andra komiker ser hon inte provokation som något roligt.

– Nej, jag tycker inte alls att det är kul att provocera folk. För jag säger ingenting för att provocera.

Du blir aldrig sugen på att göra det?

– Jag eldade ju upp en recension i DN.

Det är ganska provocerande.

– Ja, det var provocerande. Och då var inte ens min avsikt att provocera utan det vara att visa att jag var arg. För att visa att ”så här provocerande tycker jag att den här texten är”. För den var så otroligt nedvärderande både mot de kvinnor som var med i filmen och mot lesbiska, och inte bara i filmen, utan överlag.

Vad var det för film?

– ”Kyss mig”, var det som ju handlarom två tjejer som blir förälskade i varandra. Recensionen börjarmed att berätta om Krister Henriksson som spelar en biroll. ”Filmenbörjar med Krister Henriksson som är en pappa till...” Och manbara, nä. Den börjar inte alls i pappan. Han är en biroll. Och hansom hade skrivit recensionen tyckte att temat var för provocerande.

Kärlekshistorien?

– Precis. Han tyckte att den var för provocerande. Och det i sig tycker jag är provocerande, att säga en sån sak.

Så då blir det liksom kontraprovocerande?

– Ja, för det gör mig provocerad. Jag är inte lesbisk för att vara provocerande, det är bara sån jag är. Då finns det inget sånt att jag jobbar för att vara provokativ. Men i alla fall att bränna en recension. DN blev ju jätteledsna av det, för de tyckte att det påminde om bokbål och så. Men det var ju inte alls min avsikt.

Det är väl ganska lättstött i ochför sig, att tycka att det påminner om ett bokbål?

– Ja, precis. Och jag tror att jag hade ganska många med mig. För jag körde två gig den veckan och nästa gång så jämförde jag med Eric Saade när han hade den där låten när han krossade glas, att det fick tankarna att gå till kristallnatten, och att han borde tänka på det. Vilket kanske var osmakligt av mig men jag kände liksom att när jag sa det inför publiken så fattade de grejen. För många gånger så kanske man provocerar utan att tänka på det.

Det är fortfarande sjukt lättkränkt av dem att tycka att det påminde om ett bokbål.

– Men det kanske var bra av dem ändå att lyfta den frågan. De ringde ju och intervjuade mig, och hade jag tänkt på det innan så hade jag kanske inte gjort det.

Du hade rivit itu den istället? 

– Jag hade tänkt göra det, men det skulle ju inte synas.

Det är ju häftigt att tända eld på någonting. Eld är alltid effekt. 

– Ja, jag vet inte om jag skulle göra det igen dock.