"En jävla psykisk våldtäkt att inte få bestämma över sitt liv"
Nyheter24:s Gustav Holmström möter Johan Persson och Martin Schibbye för att prata om deras nya bok 438 dagar.
Direkt efter fängelset flögs Johan och Martin till Turkiet, ett land som är bland de sämsta i världen för journalister.
Något som de också kritiserades för, bland annat av Özz Nujen.
Men "den beefen är utredd nu", säger Martin men tycker ändå att det är bra att fråga lyftes.
– Det finns en syn på att det är lite okej att fängsla journalister. Det är värre om man grillar en panda eller har ihjäl ett utrotningshotad djur, då blir världen helt galen. Men om man burar in, som i Turkiet över 50 journalister eller som i Etiopien åtta journalister, det låter man folk göra. Det är oproblematiskt. Det är ju sjukt.
Under fängelsetiden fick de båda besök av sina familjer. Men kände de av något dåligt samvete?
– Man gjorde det då lite.Jag och Martin tog ju ändå en risk men våra föräldrar och Martins fru hamnade ju där ofrivilligt, säger Johan.
– I början så var ju Linnea väldigt ledsen såklart och alla var på henne ”vad synd om dig, Martin sitter i fängelse” men sen var det en arbetskamrat till henne som sa att ”var stolt, han gjorde någonting bra”. Och efter det så vände det. Hon valde att vara ute och göra press och media och berätta om vem jag var, vad som drev. Och det kände man i fängelset när hon kom att jag fick kraft av henne, att hon var stolt över vad vi hade försökt göra och att vi satt för någonting bra. Hon kunde vara med och förklara vad det var vi ville göra. Men det är klart att dom drabbades hårdare på ett sätt, vi hade ju i allaf all gått över en gräns och gjort något, säger Martin och fortsätter:
– Året när vi skrev boken var jobbigt eftersom att jag varit så mycket med Johan, och inte så mycket med Linnea. Och har jag varit med Linnea så har jag varit med Linnea i boken och skrivit om det. Det har varit ett bråkigt år liksom, det har kastats tallrikar i golvet och inte varit någon dans på rosor så där. Och då har man ju varit att ”jag skriver jättevackert om dig i boken” ”jag skiter väl i din Linnea i boken, jag finns ju här i lägenheten, den riktiga Linnea”. Så det har varit ett skitjobbigt år på så sätt men nu när boken är klar så kan jag känna att det är ett helt annat liv.
Till en början trodde alla, inklusive Johan och Martin själva, att de snart skulle släppas.
Det skedde som bekant inte förrän efter en lång tid i fängelse men trots det så är de till största delen nöjda med UD:s agerande.
– Ja, framförallt ambassadören Odlander där var ju en speciell herre. Som vi skriver, en blandning mellan Percy Nilegård och Harald Edelstam, säger Martin.
Han framstår lite som en cowboy-typ?
– Ja, men det var nog rätt att ha en cowboy-typ i det landet som just ambassadör. Och han är ju på något sätt Sverige i Etiopien.
– Jag har väl inte trott på fängelse
någon gång men framförallt efter det här. Vad tjänar det till
att låsa in människor år efter år? Oftast är ju brott
fattigdomsrelaterade även i Sverige. Det handlar om klass kanske,
eller uppväxt. Vafan, de flesta som sitter på kåken gör det av en
anledning. Då är det bättre att ta tag i den anledningen. Dunka ut
lite cash till fritidsgårdar och se till att styra upp den sociala
problematiken i stället för att bara låsa in människor. Jag tror
inte att det leder till någonting egentligen, säger Johan
STOCKHOLM. I början av juli 2011 så greps Johan Persson och Martin Schibbye i Ogadenregionen i Etiopien. Skottskadade och livrädda tvingades de sedan stå ut med skenavrättningar, riggade förhör och slutligen, efter mycket om och men, en lång tid som frihetsberövade.
438 dagar, för att vara exakt, vilket också är titeln på deras nya bok. En bok som släpptes i lördags, ett år efter att de båda återvände till Sverige.
– Det är ett jävla jobb alltså. Vi harsuttit 10 timmar om dagen, sju dagar i veckan sen i december, säger Johan om arbetet med boken.
Men jobbet har utan tvivel gett resultat. Självklart satt grundstoryn där den skulle redan från början men med hjälp av utsmugglade anteckningar har det hela fått ännu mer liv med exakta skildringar och citat. Citat som blir levande genom små betraktelser. Inte minst om Johans ständiga jakt på nikotin,
– Det var problematiskt. Jag var merstressad över mitt snus än över straffet tror jag. Nä, men dethandlar om att få små ljusglimtar i vardagen hela tiden. Och dåvar ju nikotinet, att göra pannkakor, få in bra böcker ellerlyssna på musik jävligt viktigt, säger Johan och fortsätter:
– Går man in i den miljön där det ärråttor, löss, fuktigt, kallt och sjukdomar och grottar ner sig idet, då tror jag att man kraschar. Så man var tvungen att helatiden se det positiva och det roliga i det.
Det är nog den roligaste fängelseskildring jag läst faktiskt.
– Det var någonting som vi var räddaför när vi var klara. Att det var alldeles för roligt. Om manskulle förstå den mörka humorn. Och då har vi ändå skurit nerrejält på skämten. Men man behåller sinmänsklighet genom att skratta, säger Martin.
– Ingenting är ju svart och vitt heller, fortsätter Johan.
– Självklart fanns det ju stunder därjag och Martin gick ner oss. När man kände att ”nu skiter jag idet här, nu går jag och hänger mig” men sen fanns det ju stundernär vi spelade fotboll eller hade fått tag på nya böcker när detvar skitkul. Sen gäller det ju att balansera det i boken för attkunna ge en så balanserad beskrivning som möjligt.
Hur funkar det sen, när guldkanterna plötsligt finns där hela tiden?
– Många gånger när man sitter vid enmiddag så säger någon nånting och sen säger de att ”här skainte jag sitta och klaga, du som vart i fängelse”. Men jag tyckersnarare att det är skönt att vi inte fängslar journalister iSverige så att vi kan klaga på att det är jobbigt att höstenkommer. Det finns något befriande i det. Det som vi gått igenom görinte att andra saker inte är jobbiga, det är fortfarande jobbigtatt sortera strumpor när man tvättat, säger Martin
– Då var det kanske skönt att få in enfilt som inte var jättemöglig, här kanske man tycker att det ärsoft med ett duntäcke istället för ett vanligt täcke. Mananpassar sig väldigt snabbt, säger Johan.
Hämndbegär
Boken tar självklart avstamp i förberedelserna kring det planerade reportaget om Lundin Oils affärer i det krigshärjade området Ogaden men utspelar sig sen huvudsakligen, av förklarliga skäl, i det ökända Kalityfängelset. Ett i mångt och mycket hårt, monotont och tråkigt liv där rutiner blev viktigare än någonsin.
– I fängelset var det så att hade manätit, eller skrivit eller tränat så var det en bra dag. Hade maninte det så var det en misslyckad dag, säger Martin
Rutiner som följt med efteråt, båda håller igång med träningen. Men annat väcktes också. Dels en helt ny förståelse för utsatta människor. Och dels ett hämndbegär, en vilja att slå tillbaka.
– Det är en jävla psykisk våldtäkt att inte få bestämma över sitt eget liv. Våld och att man blir skjuten, det kan man skita i. Shit happens, liksom. Men att sitta i förhör med poliser som ljuger, som hittar på saker. Att träffa en jävla domarjävel som säger att du ska sitta i elva år och snutar som skriker på en. Den känslan är det som varit jobbigt egentligen. Det är den känslan man hatar dem för, inte för att dem sköt en. Det är skitsamma, säger Johan.
Känns det som en förlorad tid?
– Inte nu när vi har gjort boken. Menhade vi inte gjort en bok om det och inte pratat om det så hade detvarit meningslöst, säger Martin.
Och det finns mycket att prata om. De tveksamma villkor som frilansjournalister världen över lever och verkar under. Hur svårt det blir att syssla med journalistik när det i nästan alla krig runtom i världen är minst en part som är terroriststämplad. Men främst att rikta strålkastarna mot de förhållanden som råder för journalister i Etiopien. Över hundra har drivits i exil och åtta sitter fängslade. Personer som Johan och Martin hade kontakt med under sin fängelsevistelse. Nu gäller det att hjälpa dem.
– De ska bittert få ångra att de dömdetvå journalister som gjorde sitt jobb för terrorism, säger Martin.
– Det ger ju också en säkerhet till desom sitter kvar. De torterar inte folk som de vet att det skrivs om,så länge jag och Martin håller det här igång så ger detsäkerhet och ökar på självkänslan hos dom som sitter, fyller Johan i.
Omställning till livet hemma
Samtidigt så sitter de inte längre i fängelse. De är hemma, hemma i Sverige och har så smått börjat vänja sig av vid att inte träffa varandra varje dag. Även om de umgåtts mycket. Martins fru Linnea har i intervjuer sagt att hon är "gift med Martin och Johan". När Johan nyligen åkte på semester ringde han nästan varje dag och kollade läget med Martin.
– I början var det liksom att när man såg enrolig film och inte Johan såg den, då var det helt värdelöst. Senhar vi snackat varje dag om den här boken så det är förstnu som vi går ut i friheten och inte är sammanpressade av ett yttretryck, och det är ju väldigt skönt, säger Martin.
– Den typen av relation som vi hade varju inte sund för den byggde på ett yttre tryck. Allt var ju på livoch död, och när vi kom hem så levde det kvar i ett halvår,nästan i ett år, fortsätter Johan.
– Nu får vi skilja oss, på ett sätt, men fortfarande behålla gemensam vårdnad av Etiopien-barnet, utvecklar Martin.
Det gäller också att ta sig ur "begreppet" Martin och Johan.
– Det handlar om att bli JohanPersson och Martin Schibbye, inte Johan och Martin. Sen kommer jagoch Martin alltid att vara polare och vi kommer säkert att jobbaihop också men inte vara några jävla Piff och Puff, säger Johan.
– Vi behöver inte sova i samma säng ochvara inlåsta tillsammans. Vi kan jobba ihop på andra sätt, säger Martin.
"Inte lyckats med något reportage"
För jobba måste man ju. Eller vill man, i alla fall Johan och Martin. Antagligen på ungefär samma sätt som tidigare, men helst utan att hamna i fängelse. Framtiden lär också ligga som frilans.
– Jag vill kunna lägga två-tre månaderpå ett reportage och följa människohandlare i fotspåren ellervara på bordeller och intervjua folk som köper människor ochverkligen använda fötterna mer än Google. Det finns ingen tidningi världen som har råd att betala det, säger Martin.
– Framförallt vill vi inte resa runt ivärlden som några konstiga Filip och Fredrik-figurer för detskulle bli konstigt, utan vi vill göra journalistik som vi gjordeinnan, fortsätter Johan innan Martin avslutar:
– Jag och Johan har ju aldrig lyckats mednågot reportage, så det vore ju kul att lyckas leverera någontingnågon gång.
