Nyheter24 möter en jävla pajas

STOCKHOLM. Måns Möller drar ut på turné. Igen. Succéföreställningen "Jävla Pajas – det här skojar du inte bort" gick helt enkelt så bra att det var svårt att undvika. Vilket är tur, med tanke på hur tungt och viktigt temat bakom hela föreställningen är.

– Jag hade blivit jävligt ledsen om folk inte hade gillat den, säger Måns till Nyheter24.

För även om det är en humorföreställning så handlar det mycket om något annat. Om Måns son Viggo och deras vardag, en något speciell vardag med tanke på att Viggo har diagnostiserats med autistiskt syndrom.

– Det svåra har varit att få showen att tilltala alla så att det inte bara är folk som har barn med diagnoser utan det ska vara så att folk känner att det är kul att gå iväg. Det måste vara roligt även om det är allvarliga ämnen, det måste alltid vara kul.

Hur känns det att jobba så?

– Nytt. Jag fick ju jättefin hjälp faktiskt. Jag tänkte att om jag nu ska ta ett så här allvarligt ämne så behöver jag ta hjälp av någon som är proffs på det. Jag tror ju på det, att jobba med bra folk. Så jag ringde till Jonas Gardell, som var superschysst och ställde upp som regissör. Och det har varit jättebra faktiskt. Sen har jag haft mycket hjälp av Özz Nûjen och Patrik Larsson. Lite skrivhjälp av en kille som heter Johan Johansson för att skriva de allvarliga bitarna. Det är bra att ha någon utifrån som säger att ”det här är för deppigt”.

Var det svårt att undvika?

– Ja, jag skrev en annan show först som jag slängde. Som var lite mer som de brukar vara. Men jag kände att jag skulle skriva om mitt liv tänkte jag. En biografi, jag har ändå hållit på i femton år eller nått sånt. Och fått göra roliga grejer, från att vara panelkomiker till att få ett eget program. Det har rullat på bra. Men så skrev jag på det där och kände att det var så ointressant. För mitt liv då när jag skrev det, då satt ju jag och tränade med min grabb flera timmar om dagen och så där. Så det skulle kännas lite fejk att göra något om ”min resa i nöjeslivet” fast det bara handlar om att gå på sjukhus och habiliteringar och grejer. Så jag kände att det skulle kännas så falskt att stå med en sån. För jag tänkte visa lite gamla klipp och så där. Så då slängde jag hela den showen.

Det måste ju också varit lite av ett beslut?

– Ja, absolut. Men jag kände att jag ville göra ett avtryck, göra en show som de som inte gillar mig skulle få en annan bild. Man har ju alltid en klick som inte gillar en och jag ville liksom vända dem lite. Så jag ville rycka undan mattan på alla belackarna så där.

"Lyckligt lottad"

Själv säger han att just det gick "rätt bra". Det är svårt att inte hålla med. Trots att Måns varit i rampljuset väldigt länge med medverkan i olika panelprogram, egna teveprogrammet "Extra Extra", Ladiesnight och självklart all stand up så känns det som att nu är större än någonsin.

– Man har väl luckrat upp lite av detdär kompakta motståndet som fanns på vissa håll och kanter.

Har du fått mycket reaktioner från andra som har barn med diagnoser?

– Ja, det kommer ju fram ett gäng efter varje show. Först spelar man showen i en och en halv timme, men sen stannar man kvar ganska länge. Med olika som vill berätta sin historia och så vidare.

Det måste vara lärorikt också?

– Ja, framförallt så inser man att man är lyckligt lottad att man bor i Stockholm när man har den här problematiken. För många, om man är i Säffle och giggar, då finns det ingen skola i hela kommunen som kan fixa och träna barnen rätt. Så det är ju väldigt ojämnt hur det funkar runt om i Sverige. Så det är bra att åka runt och berätta lite.

Hur funkar det här?

– Det funkar bra, jag har hittat en skola i Sollentuna där Viggo får träning äntligen, de sitter och tränar nu as we speak liksom. Och idag är det gympa på GIH. Gympa för funktionshindrade så det finns ju lite alternativ här.

Är det svårt att hitta?

– Ja, jag har hållit på i två år och försökt hitta någon fritidssysselsättning. Så de är jättekul när man hittar något som funkar, man blir ju skitglad. Målet är att göra gruppaktiviteter och hitta någon kompis, det är det stora målet.

Hur går det?

– Vi har precis börjat på gympan, såjag vet inte än. Men showen handlar ju lite om hur det är att varapappan till han som inte blir bjuden på kalas och så där. Så dethandlar ju mycket om lite såna värden.

Är det tufft att snacka om det?

– Ja, det är det ju definitivt. Men det finns ju också jättemycket roliga grejer. Vi har tränat sen han var två år och han sa bara ”pappa”, ”pappas bil”, ”åka pappas bil”, ”bil”, ”pappas bil”, ”bil”. Och sen en dag står jag hemma och värmer lasagne till honom och då tittar han på mig och säger ”när är lasagnen klar?”. Det var så jävla coolt!

"Ibland sitter det någon och gråter"

Samtidigt så är det en ovanlig situation som komiker att stå på scenen och prata om något som många inte alls förknippar med glädje och skratt.

– Utmaningen är ju att om det är jättedeppigt i salongen då måste jag veva igång det och få igång skratten igen. Och det är jävligt svårt. Ibland sitter någon och gråter. Men jag tror nyckeln är att man säger det till publiken. ”Nu är det dålig stämning här inne”,  så att de fattar att man har koll på läget.

Samma sak som gäller för nya komiker säger Måns, att låta publiken förstå att man har koll på läget även om det kanske inte är någon som skrattar. För honom själv var det dock länge sen som han var en ny och grön komiker.

– Allt var ju så nytt då, det fanns ju inte ens internet. Man var jätteglad om man hittade någon cd-skiva med Richard Pryor någonstans. Eller en LP för den delen. Det var lite sport att hitta comedy-skivor, man fick be folk som åkte över till USA att ta med sig något hem. Det var en annan tid liksom. När man sa att man var ståupp-komiker så visste folk inte vad det var om man var på någon fest eller så. Jag han ju vara med i sista "Släng dig i brunnen" innan det lades ner och då var ju stand up så jävla ute i Sverige. Det var det sämsta du kunde hålla på med. Till och med när de gjorde panelprogram, då var inte ståuppkomikerna välkomna. Då skulle man ha skådisar från stadsteatern som läste för alla komiker var ju så dåliga tyckte man. Så det har ju ändrat sig.

Det måste vara schysst att ha varit med under hela resan?

– Ja, det har varit jättekul. Men om det här ska kunna leva vidare så krävs det att det kommer nya begåvade människor. Det behövs ju mycket tjejer. Folk ruttnar ju om det är samma ansikten i alla teveprogram, jag tror att det är viktigt att det kommer en återväxt.

Hur känner du att återväxten ser ut?

– Jag har tappat kollen lite. Antingenturnerar jag eller så är jag hemma med grabben. Jag har inte tidatt vara ute på klubbar och kolla som jag gjorde förr men nu ärdet så att det kan dyka upp en komiker som man aldrig hört talas omsom är jätteduktig. Det hände aldrig för några år sen, då hannryktet gå på en gång.