Johan Petersson erkänner: "Det är mycket av mig i Café Bärs"

STOCKHOLM. Det första man tänker på när man möter Johan Petersson är att han, till skillnad mot i princip alla andra inom nöjesvärlden, är väldigt lång. Det andra man tänker på är man inte ska stöta ur sig ett klassiskt "tjeeena" som första hälsningsfras. Han får antagligen nog av det ändå.

Jag kollar hur läget är i stället och Johan meddelar att han är rätt trött men att han har en inspelningsfri dag för att vila upp sig lite. Samt sköta en massa annat, förstås.

– Nu spelar jag in fyra månader i sträck. Vi började med Café Bärs första veckan i augusti och sen är jag klar första veckan i december. För att orka med det så behöver jag lite lufthål här och var, säger Johan till Nyheter24.

Ja, det låter ju logiskt. Det blir tunga dagar annars?

– Ja, märkligt nog. Många kanske intetror det eftersom att det är ett sånt roligt jobb men så är det, säger Johan och berättar att han under gårdagens inspelning var förvandlad till Edward Blom under närmare tio timmar. 

"En känsla av att höra hemma"

Vilket komplett med smink, linser och bald cap inte direkt är att titulera som "avslappnande". Trots det så gillar han i princip alla de karikatyrer och karaktärer som han spelat genom åren. Då har det ändå blivit några styckna under över 20 år i tevebranchen. Faktiskt såpass länge att det är många som växt upp sida vid sida med Johan.

– Ja, jag tänker på det ibland. Jag har hållit på i 22 år, 21 år är det. De som var tio då är ju 30 plus idag och har kanske egna barn också. Så det kanske till och med är så att jag gjort barnprogram för två generationer.

Det är rätt coolt?

– Ja, det är väldigt coolt. Det är också en känsla av att höra hemma i branschen när jag får vara kvar så länge att jag får se min första publik växa upp, säger Johan och fortsätter:

– Jag tror att om jag fortsätter så, precis som Lill-Babs som har så att de som är lika gamla som henne eller till och med 20-30 år yngre kan gå och kolla på hennes föreställningar, kanske att jag kan hålla mig aktuell såpass länge också.

Humorns Lill-Babs? Det vore ju en jäkligt cool titel.

– Men jag kanske inte kan imitera folk då. Det är ju bra att det finns en massa gubbar i teve-branschen, för mig är det bra. Det är inte bra för andra kanske men så länge det finns äldre herrar så kan jag göra parodier. Sen kan jag stå och dricka bira på en pub också.

För det är ju det som Café Bärs handlar om. Ett gäng grabbar som samlas för att helt enkelt ta ett par bira och snacka skit.

– Det är mycket av mig i Jocke, som jag heter i Café Bärs då. När man hängde, och hänger, med polarna så ska man inte prata så mycket om problem liksom utan ta en bira och snacka lite, men mest om lätta saker. Det känner jag igen väldigt mycket. Det får inte bli för jobbigt. Det har man ändå i livet.

"Jobbade för mycket"

Trots att han fått sitt stora genombrott, om man nu kan säga det om någon som varit med så länge, vid en relativt hög ålder så är han inte speciellt drabbad av åldersnoja, inte ens när han ser tillbaka på karriären genom de olika produktionerna.

– När man kan titta på projekten och sesitt liv i teveprojekt så går det jäkligt fort. Men det är ocksåett kul sätt att se vad jag har varit med i, vad man fått vara medom att åstadkomma. Det är ett roligt CV att ha.

Det kan jag tänka mig. Men ingen ångest alls?

– Nä, men också för att jag nu fått chansen med Partaj, att vara 40 plus och få ny vind under vingarna. Istället för att det ska vara tvärtom, att jag skulle ha peakat vid 22 års ålder. Då tar jag hellre det här, alla gånger.

Det känns som att det fortfarande går uppåt också?

– Ja, det vet jag inte. Men jag har jävligt kul. Sen är det ju så, precis som för alla som har jobb nuförtiden, så jobbar man jävligt hårt. För att behålla det och för att göra det så bra som möjligt. Så det är ju slitsamt, det är det verkligen. Man vill ge allt och allt ska vara så bra som publiken förväntar sig.

Du har ofta rätt repliktunga karaktärer. Det blir mycket plugg eller?

 – Ja, fan det är tentaångest varje kväll nästan. Det är nästan det jobbigaste att veta att innan jag går och lägger mig så måste jag ha gått igenom texten så att jag har det i huvudet. Så varje dag när det är inspelning så vaknar jag och har en tävlingsnerv i kroppen, som att jag ska ut på arenan och vinna en match. Det tar mest på kroppen faktiskt, att vara så laddad.

Jag tänker också att det måste vara jobbigt när den försvinner sen?

– Det tar ett tag för den här tävlingsnerven att lugna ner sig och då sover jag i flera dagar i sträck. Så i och med att vara på helspänn hela tiden så är kroppen i ett stridsläge så det är jätteskönt när man får komma ur det och tuppa av.

Det låter som att det finns en viss risk att gå in i väggen?

– Ja, det kan det vara. Men jag har ju jobbat mycket som producent och författare. Och att ha ansvaret för en produktion, det tär mer psykiskt. Då hade jag en period för tretton år sen där jag jobbade för mycket. Dels för att man vet att kontrakten är halvårsvis och vill man fotsätta så får man jobba arslet av sig. Hjärnan går igång dygnet runt, och det blev för mycket. Nu är det visserligen mycket med att kunna texter och vara på spänn men det är mer en fysisk trötthet. Det är inte mitt ansvar att få ihop manus eller klippa ihop programmet så att det blir bra och det är ett tyngre psykiskt ansvar än att bara fysiskt vara på plats och vara rolig.

"Bättre att de är tydliga med att de tycker att vita människor är värda mer än svarta"

Johan har tidigare, bland annat i Expressen, pratat om sitt intresse för politik och när man pratar med honom märks det också att han har ett stort socialt patos. Men hur stort är intresset egentligen?

– Det är inte stort på så sätt annat än att jag tycker att det är viktigt att vi tar hand om varandra. Men det är så jävla stort, politik och hur det ser ut. När jag läser morgontidningen och ser att människor lider över hela världen så är det så att vi relativt sett har det bra i Sverige. Men det jag uttalat mig om tidigare är Sverigedemokraterna och hur de smyger sig in i den här offerrollen. Men den debatten finns ju, de behöver inte vara offer längre. Det är bättre att de är tydliga med att de tycker att vita människor är mer värda än svarta. Det är sånt som jag tycker är viktigt, att man visar sitt riktiga ansikte och talar klarspråk. Inte linda in det i att vi måste bevara den svenska kulturen och kyrkan och traditionen. Vad fan är det liksom? Vi kommer inte att ha tillräckligt med folk att ta hand om alla jobb om vi inte får in mer folk i landet, säger han och fortsätter:

– Vi kommer inte att funka som land då. Så hur löser vi det då istället för att klanka på folk som har det dåligt? Jag menar att folk som bor i områden där det är hög arbetslöshet och hög desperation, det är en ny arbetarklass. Sen råkar det vara så att det är många nyinflyttade från andra länder som är där men det är som det var med arbetarklassen förr. Kom det någon från dalarna och skulle bryta sten i Karlskrona då var ju dem ”jävla dalmasar som kommer med knivar och som snor våra tjejer” för att dem var de lägst stående i hierarkin då. Så det är inget nytt, sånt engagerar mig. Sen är jag ju företagare och tror på individens kraft också. Jag driver mitt eget bolag och vill inte ha ett jättehögt skattetryck men jag tror på individens frihet och på ett socialt patos där vi hjälper varandra med sjukvård, skola och sånt där. Så jag är lite av varje.

Det är väl både det enklaste och svåraste samtidigt?

– Faktiskt, jag har en arbetarsjäl men jag är en företagsdriven person.