"Jag trodde jag var klar med dig"

Jag fick ett brev:

"Bästa Gabriella,
Nu narrade du mig att svara på ditt mail!
Jag trodde att jag var klar med dig men så var det något i den inledande raden av ditt svar som fick mig att börja fundera. Du skriver; 'Vad tråkigt att du är så missnöjd med artikeln om din arbetsplats'"

Så inleder en person som arbetat på Lundsbergs elitskola (med betoning på elit) sitt elektroniska brev till mig. Han är missnöjd med en artikel jag publicerat "...befriande roligt och skruvat skrivet..." som berättar om anonyma anmälningar, registrerade hos Skolinspektionen, om elever som påstår sig blivit kränkta, våldtagna och utnyttjade på internatet. Men artikeln låter även rektorn på Lundsberg berätta vad han tycker om anklagelserna samt hur han känner angående medias kvicka fingrar som snabbt publicerar feta rubriker om just detta - trots att mycket av det som sagts inte alls bevisats vara sant.

Jag kände givetvis på mig att personalen på Lundsbergs skola inte skulle uppskatta min artikel. Trots att jag lät rektorn svara på tal var det lite känsligt det där med hur mycket han tjänade per år "Det kanske inte är förenligt med god journalistik men jag förstår precis hur du menar! - dålig journalistik, enligt brevskrivaren. 

Han hade även lite åsikter om Jan Guillou men det låter jag bli att ta upp då jag inte känner någon av dessa personer. Bilden jag använt i mitt montage var väldigt konstig den också, tyckte han. Den är nämligen tagen 1993 och är egentligen på Ladugårdbyggnaden vid Lundsbergs Internatskola. De där kanonerna var särskilt intressanta, sade brevskrivaren, och undrade om jag använt mig av Photoshop "Men det gör inget; symboliken är ju mitt i prick!". 

Detta och mycker mer var en nagel i ögat på personen som skrev till mig. Ett faktafel angående boten på en halv mille som egentligen var ett vite hade han faktiskt rätt i och så hade jag råkat skriva Stefan i stället för Staffan en gång. My bad. Men det jag vill komma till, det som faschinerade mig mest av allt i feedbacken jag fick av personen som hade arbetat i 15 år på Lundsbergs elitskola, var den där inledningen:

"Bästa Gabriella,
Nu narrade du mig att svara på ditt mail!
Jag trodde att jag var klar med dig..."

Vi tar det igen:

"Jag trodde att jag var klar med dig..."

På något sätt känns det inte så... elit? Däremot verkar det som Lundsbergs skola har ändrat sig angående en sak. När jag och reporter Matilda Andersson kontaktade samtliga internatskolor i Sverige för att göra hemma hos reportage, var det bara Grennaskolan som öppnade dörren.

Men nu så äntligen "och om du mot all förmodan har vägarna förbi vårt avlägsna hörn av världen så är du naturligtvis hjärtligt välkommen att höra av dig för en guidad visning av Lundsbergs skola" vågar även Lundsberg släppa in Nyheter24. 

Så nej, du är inte klar med mig nu heller.