Magda Omerspahic
Magda Omerspahic - Foto: Emma Malmlöf

"En hyllning till ni som sätter kärleken före könet"

Nyheter24:s Magda Omerspahic om vad hon beundrar hos HBTQ-personer och sina egna funderingar. Hur skulle det vara att komma ut?


Läs mer från Nyheter24 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt Prenumerera
X

Gillar du artikeln?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.

Välj nyhetsbrev
Mer om Magda

Magda Omerspahic, 27, är nyhetsreporter på Nyheter24.

Hon twittrar här.

Några gånger har jag föreställt mig scenariot där jag sitter i soffan med mina föräldrar framför mig och försöker förklara att jag är kär i en tjej.

Trots att jag vill tro att mina föräldrar hade varit någorlunda förstående och accepterande från första början – så tror jag att verkligheten hade sett annorlunda ut. Vi hade förmodligen fått jobba en del med att de, först och främst, skulle repa sig från den enorma chocken och sedan med acceptansen.

Sen tänker jag på mina vänner, hur hade de reagerat? Hade de tänkt att jag någon gång varit kåt på dem?

Jag antar att det är lättare att komma ut i en storstad. Betydligt lättare än att komma ut i en mindre ort där alla känner alla och där folk nästintill gifter sig med sina kusiner på grund av avsaknaden av andra människor.

Jag undrar hur jag hade mottagits som homo i min småländska hemstad? Förmodligen hade jag blivit stämplad som den som som "flyttade till storstan och blev lesbisk" – som om det vore något slags tillfälligt storstadssyndrom som vilsna pojkar och flickor drabbades av.

För idag, år 2013, är att "komma ut" något som fortfarande görs, detta trots att inte en enda människa har något med ens sexuella läggning att göra, men eftersom heterosexualitet och vita män är normen så är det uppenbarligen ett måste.

HBTQ-personer är otroligt bra på att ta hänsyn till alla andra – förutom sig själva. Vad ska kollegan tro? Hur ska mormor ta det ("Astaghfirullah!") och vad kommer mamma säga om att hon eventuellt kan skrota epiteten "farmor" i framtiden?

Men det är inte så lätt att skita i alla tankar och funderingar eftersom många HBTQ-personer fortfarande torteras, tigs ihjäl och dödas runtom i världen.

Jag har dock insett en grej.

Ju äldre jag blir desto mer ser jag att gränsen, mellan att älska en man vs. en kvinna, är liten och inte ens helt utarbetad och tydlig. Det känns som att gränserna suddas ut allt mer. Det är kanske också det som skrämmer homohatarna?

Rädda och okunniga människor är oftast maktgalna. Enda sättet att upprätthålla tydliga gränsdragningar mellan hetero- och HBTQ-personer är att propagera för hat – och det är exakt det vi ser hända i Putins Ryssland.

Frågan är om inte homohatarna egentligen är mest rädda för sig själva. För de – liksom vi – börjar inse att gränsen är otydlig och oklar. Tänk om de själva är gays, god forbid?!

Så ja, med tanke på hur det ser ut i dag i världen så är det inte enkelt att vara en HBTQ-person.

Jag hyllar verkligen alla: Alla ni som har kommit ut. Alla ni som väntar "på det rätta ögonblicket" för att komma ut. Alla ni som har förlorat vänner på vägen. Alla ni som fortfarande kämpar med jobbiga familjeförhållanden och oförstående släktingar. Alla ni som väntar på att skaffa barn. Alla ni som inte vågar hålla er pojk- eller flickväns hand när ni går på stan. Och alla ni som vågar.

Helt enkelt alla ni som ser kärleken före könet.

/
/
/
stats