"På det stora hela är det grunt" – om Jimmie Åkessons "Satis Polito"

- 29/08/2013, 10:33
Gustav Holmström.

Gustav Holmström.

Emma Malmlöf

Nyheter24:s Gustav Holmström har läst Jimmie Åkessons bok "Satis Polito".

Jag har läst Jimmie Åkessons nyutgivna bok "Satis Polito". En bok som redan innan den getts ut omgetts av kontroverser. Åkesson använder sig av Per-Albin Hansson i förordet, Åkesson polisanmäls av William Petzälls mamma, Åkesson kan inte uttala namnet på sin egen bok.

Det är alltså med en viss förväntan som jag börjar läsa. "Jag känner inte Jimmie Åkesson mer än till namnet, och i begränsad mån även politiken", skriver Åkessons version av "Per-Albin" redan i förordet. Märkligt nog är det samma känsla som jag har efter att ha läst hela boken.

För det presenteras inte mycket nytt. Snarare än en berättelse om hur och varför Jimmie Åkesson blev den Jimmie Åkesson som skriver boken så är det mer en berättelse som bara skrapar på ytan.

Han skriver själv att han inte gillar att gå in djupt på sitt privatliv, något som också tydligt visar sig i boken. Samtidigt så är det ur den synpunkten en förvånande liten del av boken som handlar om den politik som Åkesson och Sverigedemokraterna vill lyfta fram.

Men visst finns det intressanta delar, men det är små partiklar. Åkesson tyckte att politiken var roligare förr, eller åtminstone lättare. Åkesson är glad över att slippa gå på nobelfesten. Han missade många lektioner under sin gymnasietid, på grund av rent skolk. Han tycker att det stundtals är orimligt att göra nyheter av något som uttrycks i sociala medier. SD-kurirens publicering av Muhammed-karikatyrerna tycker han var "genialisk".

Åkesson slår fast att media beskriver honom och hans parti på ett taskigt sätt.

Precis som väntat skriver han dock en del om vikten av svenskhet. Det är viktigt att omfamna svensk kultur och att vara svensk. Däremot så är det ganska oklart vad svensk kultur egentligen är och när någon egentligen är svensk. Han håller till exempel med sin partikamrat Mattias Karlsson i dennes uttalanden om att Zlatan Ibrahimovic har ett osvenskt kroppsspråk. "Ett alldeles uppenbart korrekt påstående", skriver Åkesson.

Men på det stora hela är det grunt. I baksidestexten lockas det med en beskrivning av "den närmast omänskliga påfrestningen" efter järnrörsskandalen. Något som sen avhandlas på sju sidor där Åkesson slår fast att hans partikamrater gjorde fel, att de inblandades förklaring till det hela dock är trovärdig och att det var jobbigt att i samband med det hela jagas av media.

Visst finns det delar som är mer berörande. Slutskedet av William Petzälls liv tar självklart plats. Ändå är det Åkessons beskrivningar om hur han ständigt upplever oro och rädsla som trots allt biter sig fast. Bland annat om hur partiledaren gömmer sig under ett utemöblemang i rädsla för våldsmän, som sen i och för sig visade sig vara en fredlig bilskolelärare, men berättelsen ger en bild av den press som toppolitiker ständigt utsätts för. 

"Satis Polito" betyder som vi alla nu vet, även om mycket få av oss kan uttala det, "Tillräckligt polerad". Oavsett vad man nu tycker om Åkesson som person, och om Sverigedemokraternas politik, kan man slå fast att boken uppenbarligen är väldigt polerad. För polerad för att vara riktigt intressant.