Därför borde SD hänga mer på Migrationsverket

Jag var på Migrationsverket i förra veckan, på mottagningen för asylansökningar i Solna.

Stämningen var en annan jämfört med hur det brukar vara på myndigheter. I stället för ovant surr fanns där något av en vardag, en vana och rutin av att befinna sig mitt i myndighetslabyrinten. 

Jämfört med exempelvis valfri polisexpedition. Sist jag var hos polisen och skulle ordna nytt pass fanns det, precis som på Migrationsverket, kölappar och olika luckor. En vakt som gav instruktioner och människor i kö. Men på polisen rådde ett helt annat tempo och en helt annan ljudvolym. Folk som pratade i mobiltelefon, trots mobilförbud, och ungar som skrek och härjade. På Migrationsverket i torsdags var det lugnt. Det var barn där också. Små som satt i vagn och lite större som lekte i trappan, som åkte på räcket. Men de var tysta. De rörde sig så som man rör sig när man är van att vistas i en viss miljö. När man på något märkligt vis känner sig hemma. 

En vana att vänta. På att mamma eller pappa ska bli klar i luckan. Ska få komma fram och vidare. Och sedan vänta igen. En vetskap om att den som skriker högst inte får hjälp först. 

En känsla som förklarade att väntan blivit en del av vardagen, av livet.

Så jag tänkte på alla dessa människor. Som sitter i system som aldrig vill ta slut. Personligen var jag i Solna för att lämna in en fullmakt för att få ta del av bröderna Ebadis handlingar. Av alla beslut och ansökningar som skickats fram och tillbaka under snart tio års tid. Som innehåller hela deras framtid.

För egen del har jag aldrig behövt vänta på myndighetsbeslut annat för än att få mitt pass fixat. Så att jag kunnat åka på solsemester och vila upp mig lite. Tanken har aldrig slagit mig att det skulle inträffa någon typ av problem. Att jag inte skulle ha kunnat komma iväg på semester på grund av att mitt pass inte gått att förnya.

Vi satt där en massa människor. En förmiddag på Migrationsverket och väntade. Till utseende och klädsel ganska lika. Mörka jackor, svarta skor och handväskor eller portföljer. Med tysta smartphones i händerna. Men våra verkligheter är så fruktansvärt olika. Och ändå bor vi i samma stad, åker samma tunnelbana och käkar lunch på samma ställen. Det blir så absurt. Men också så tydligt.

För det händer något med oss när vi fastnar i klorna på andra och inte längre kan styra över vår egen vardag och verklighet. Först bli vi frustrerade och sedan blir vi trötta. 

Det är därför jag tycker att fler borde åka till Migrationsverket. För att inse att när vi pratar om verket och det som händer där så pratar vi sällan om de individer som faktiskt tillbringar sin tid där, på båda sidor av luckan. Vi borde åka dit för att sudda bort det där jäkla "vi och dom".