"Är rasismen en fråga om klass och pengar?"

Jag fick ett meddelande i går. En vän som undrade varför ingen skriver om hur det kommer sig att tio procent av Sveriges befolkning kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. "Tio procent av svenskarna är väl ändå inte rasister?"

I helgen pratade jag med några andra vänner. En berättade om en dejt som till en början verkat lovande. Killen studerade, verkade påläst, var rolig och jobbade på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Men kort därefter började han prata om sina SD-sympatier.

Det här gjorde min vän förbryllad. Hon vill absolut inte dejta någon som röstar på SD men kände sig samtidigt splittrad; "Vem är jag att säga det, han gör ju mer för flyktingar än vad jag gör". Kommentaren väckte debatt. Att dejten definitivt inte gör ett dugg mer för flyktingar än min vän. Snarare tvärtom eftersom hans politiska handlingar är mer långtgående än hans vardagliga. 

Men samtidigt. Vad är det som gör att en människa som jobbar med ensamkommande flyktingbarn väljer att rösta främlingsfientligt?

Precis som frågan i meddelandet. Varför väljer så många att rösta enligt Åkessons linje? 

Det finns så många avslutade meningar i dagens Sverige som faller in under början "inte rasist, men." Ett ämne som berör är bostadsmarknaden i kombination med integrationen. Hur de små fegisarna inom oss kryper fram när vi inser att just vi, och vår ekonomi, kanske kan komma att påverkas. Om illasinnade farhågor som dyker upp när ett nytt asylboende ska öppnas. Om att värdet på huset kanske sjunker drastiskt om nya grannen blir tjugo ensamkommande barn från Somalia i stället för en medelklassfamilj med efternamn som slutar på -son. Om rädslan för att värdet på dyra innerstadsbostadsrätter faller om grannhuset blir billigt hyreshus och lockar till sig människor med mindre feta plånböcker (men också mindre banklån). Om den fina integrationen plötsligt går från tal till verklighet och hamnar i dörren bredvid. 

Och så var vi där. Vid klassfrågan. Huruvida klass och pengar hör ihop kan och har diskuterats. Ärvda överklassen säger nej. Nyrika säger ja. Den debatten kan vi ta. Men här och nu väljer jag att koppla samman riksdaler med blod. 

När vi hugger ner frågan om rasism i små, små beståndsdelar hamnar vi då inte till syvende och sist i en fråga om klass och pengar?

Jag skrev ett reportage om bröderna Weis och Qais Ebadi i förra veckan. Bad kollegorna på redaktionen att hjälpa mig hålla koll på kommentarsflödet eftersom det med stor sannolikhet skulle dyka upp en massa rasistiska troll där som ville kasta ut dem. Det gjorde det inte. I stället kom smygrasismen krypande med kommentarer om att Sverige ska behålla bröderna Ebadi och "kasta ut de andra som inte har vett att göra rätt för sig". De som kostar, inte de som bidrar. Skit i människovärdet. Det är plånboken som räknas.

Det är inte en nyhet att vi blir mer främlingsfientliga när ekonomin går nedåt. Det har vi otaliga exempel på i europeisk och svensk nutidshistoria. Dåligt kassaflöde och någon står skyldig. Samma sak nu. Vi är fattiga och det måste vara någon annans fel. Ska bli intressant att se om SD tappar igen när konjunkturen väl får för sig att vända (något som lite fler svenskar just nu vågar hoppas på).

För en dålig ekonomi köper vi främlingsfientlighet och gör hela hatet till en klassfråga. Är vi så lättköpta att vi säljer våra värderingar för pengar?