Alex Bengtsson: "När fan ska sossarna skärpa sig?"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson menar att det sektliknande internbråkandet är både larvigt och farligt.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
Vårdskandaler, ekonomisk kris i flera europeiska länder, bankbonusar och fan och hans moster. Oavsett var man står politiskt behövs det tydliga alternativ för medborgarna att både ta ställning till och engagera sig i. I det läget ägnar sig det socialdemokratiska partiet i Sverige åt ett internt skyttegravskrig där målsättningen tycks vara att bekräfta varenda fördom som finns om partiet.
Nej, den här krönikan är inte ett inlägg i den socialdemokratiska såpoperan. Jag är inte socialdemokrat. Men jag bryr mig om det socialdemokratiska partiet. Jag tror nämligen att det är nödvändigt för en levande demokrati med tydliga politiska skiljelinjer. Alternativ för medborgarna att ta ställning till och vara med och utforma.
Fördelningspolitiken är en sådan skiljelinje. Hur till exempel vården ska finansieras, utformas och drivas. Eller hur mycket makt bankerna ska ha över människors ekonomi. Socialdemokratin har - tidigare - med sin storlek och styrka varit en garant för levande och lika nödvändiga politiska konflikter. Precis som Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Vänstern och andra partier som befinner sig på den klassiska höger-vänsterskalan har bidragit med sina perspektiv.
Och i ett sådant kritiskt och turbulent läge som Sverige och Europa för närvarande befinner sig i ägnar sig sossarna åt något helt annat. De hugger knivar i ryggen på varandra. Jag känner många socialdemokrater. Både väljare och partiaktiva. Bland de partiaktiva så känner jag både folk som står till vänster och höger inom detta, i alla fall sett till dess självbild, gigantiska parti.
Den senaste tiden har det slagit mig att många av dessa sossar oavsett vilken nästintill obegriplig falang de råkar hänga i argumenterar mot sina antagonister så som en kommunist och nyliberal gör i en vulgär valdebatt som spårat ur och inte längre handlar om de politiska skiljelinjerna. Den stora skillnaden är att de inte argumenterar öga mot öga. Utan i sina klubbar för invärtes beundran. Och när någon väl försöker ta debatten. Då är det locket på. ”Inga kommentarer”. ”Det här ska skötas internt”. Var? Inte på arbetarekommunens möten i alla fall.
Det hade varit okej om det hade varit i en vänstersekt eller möjligen i ett ungdomsförbund utan någon som helst inflytande. Då hade jag skrattat åt haveriet. Men nu handlar det om ett parti som i senaste valet fick över 30 procent och som dessutom än i dag bärs upp av folkrörelser. Ett sådant stort parti borde ju rimligtvis vara betydligt öppnare och inte fungera som en sluten mussla på Kattegatts botten.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna nu får betala notan för att det hemlighetsmakeri som pågått vid partiledarvalen genom åren bara lett till just skyttegravskrig och ett beteende som väljare, media och politiska motståndare mycket enkelt kan uppfatta som ett sektbeteende.
En ärlig och uppriktig moderat saknar förmodligen socialdemokraterna att bråka med. Som väljare gör jag det också. Politik handlar nämligen om motsättningar. Och vill sossarna vara en kraft att räkna med så borde sossarna skärpa sig – hela jävla bunten.
