Lördag 31 Jul
Stockholm

Eric Rosén: "Kan vi nyktra till från enfald och ensidighet?"

Eric Rosén.
Eric Rosén. Foto: Karin Bylund

KRÖNIKA. Eric Rosén om hur medievärlden och Sverige misslyckas med att släppa fram de röster som alla ändå pratar om.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Svenskarna, flyktingarna och utvisningarna

Nyheter24 skriver en artikelserie om svenskarna, flyktingarna och utvisningarna. Kritiken mot regeringens ickeagerande, FN:s kritik mot migrationsverket och personer som utvisats, riskerat utvisning och fall där vissa fortfarande riskerar utvisning, trots flera försök till förhinder.

På senare tid har media uppmärksammat flera fall där utvisningar stoppats i sista stund. På Amnesty menar man att mediebevakningen kan hjälpa, men att det är långt ifrån alla fall som uppmärksammas.

– Om jag ska spekulera i det så tror jag att för att ett fall ska uppmärksammas av media så krävs vissa ingredienser för att skapa en bra medial bild. Exempelvis att det är någon som inte är analfabet och som kan kommentera och kommunicera själv med media, säger Madelaine Seidlitz, ansvarig för flykting- och migrationsfrågor på Amnesty, till Nyheter24.

Här är några av de fall som uppmärkammats:

Khaled Khodeda kom till Sverige från Irak efter att ha blivit hotad till döden. Efter tre år i Helsingborg utvisades han tillsammans med sin fru tillbaka till hemlandet, trots att han flera gånger påpekat vad som väntade honom där.

Den 24 oktober bröt sig flera män in i bostaden i den irakiska by där Khodeda höll sig gömd. Han blev slagen med hammare och fick halsen avskuren. Khaled avled till följd av sina skador.

Ganna Chyzhevska, 91 år, hotades av utvisning till Ukraina, trots att hon är dement och inte har några släktingar kvar i hemlandet. En knapp timme innan planet skulle lyfta kom beskedet om att hon får stanna i Sverige tills vidare. Hennes fall kommer att omprövas.

Fatame Hosseini skulle utvisas till Iran, varifrån hon flytt tillsammans med sin dotter, eftersom att deras säkerhet var hotad. I hemlighet konverterade Fatame till kristendomen - efter det har det varit fara för hennes liv.

Fatame blev lurad till polisstationen i tron om att hon skulle förnya sitt iranska pass, i stället låstes hon in i väntan på utvisning.

Marzieh Kamangar, 31 år. Blev hämtad från förvaret i Märsta och skulle utvisas till Iran. Då meddelade plötsligt polisen att de fått ett fax från migrationsdomstolen där det stod att hon var fri. Marzieh kommer från en familj där 15 personer har avrättats på grund av att det kämpat för demokrati och frihet.

Michael, 40 år från Eritrea. Han hämtades från förvaret i Gävle och kördes till Arlanda, men när han skulle föras in i planet kämpade han emot så att personalen inte lyckades få ombord honom. Då fördes han i stället till förvaret i Märsta, eftersom att det var fullt på den plats där han tidigare suttit.

Michael flydde från Eritrea för sex år sedan, i Sverige träffade han Rut, också hon från Eritrea. De gifte sig 2010 och fick sitt första barn i mars i år, och Rut väntar deras andra barn. Michael, som är pingstvän, vet att han kommer att hamna i fängelse om han utvisas till Eritrea.

Thang, 16 år skulle utvisas till Vietnam, trots att han bott i Sverige i sju år och inte har någon som helst anknytning till Vietnamn längre. Efter flera månaders kamp med myndigheter och Migrationsverket kom beslutet om att han ska få stanna.

Ali Mansouri, 28 år sitter på förvaret i Märsta. Vid två tillfällen har han varit extremt nära att utvisas till Iran, men båda utvisningarna har stoppats i sista stund. Första gången stoppades utvisningen på Arlanda, andra gången när planet mellanlandade i Amsterdam. Han mår psykiskt dåligt och kan inte sova. Ali har varit i Sverige i över fyra år och ser Sverige som sitt hemland, eftersom att han inte har någon annanstans att ta vägen.

I Iran väntar fängelsestraff och tortyr. Han har tidigare blivit fastkedjad, piskad och fått tånaglarna utdragna med tång, på order av den iranska regimen.

Tre dagar efter valet förra året skrev jag såhär i ett blogginlägg, apropå Sverigedemokraternas sorgliga valframgångar:

"Vi ska också komma ihåg att Ny Demokratis inträde i riksdagen inte på något sätt var klimax på de årens främlingsfientliga och rasistiska strömningar. Tvärtom var de början på något. Ny Demokrati kom in först. Sen kom Lasermannen. Sen kom rasbetingade bråk. Sen kom We shall overcome-debaclet. Vi har sumpat att lära oss av historien i det första momentet: Att mota Jimmie i grind. Vi har ännu inte sumpat att lära oss av resten. Så let's not."

Strax därpå lyftes debattartiklar in på såväl SvD:s som DN:s debattsidor. I SvD konstaterade en "socionom och journalist" att vi måste värna rätten för socialsekreterare att säga "neger", som med namnlösa exempel påstod att journalister skriver "flyktingvänligt" - inte för att de vill utan för att de är rädda att förlora jobbet - som värnade rasistiska lärares rätt att få stöd för sin rasism av rektorn när eleverna reagerar på den.

Strax innan hade DN:s debattsida tagit in en insinuant och SD-retorik-stinkande artikel där en "debatt om invandringens problem" efterlystes.

Detta var några av de första tydliga reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen. En tragedi i sig, ett bevis på ett enfaldigt klimat. Sedan dess har rätt mycket vatten runnit under rätt många broar och Sverigedemokraterna har normaliserats oerhört mycket.

Kritiken mot islam, mot muslimer, mot islamska traditioner och till och med mot ett Sverige som anses vara för tolerant mot även de mest odramatiska av dessa traditioner är i var debattörs mun. I Expressen skriver Ulf Nilson direkt rasistiska texter där han generaliserar om alla shiamuslimer i hela världen. I Expressen skriver också Marcus Birro om sin rädsla för okända utländska män (som han aldrig mer kommer att våga lita på) och i en text i en annan tidning fladdrar han iväg om muslimer som ”skäggiga män i klänning”. Detta är en återkommande bild och retorik på i svensk opinionsbildning och bland krönikörer.

Den positiva kolumnistbilden av "invandrarkvinnan" återfinns i rika män som Göran Skyttes texter om hans härliga lyckliga städerska som han köper och därmed närmast frälser.

Samtidigt diskuteras den vita medelklassmannens utsatthet (jag skojar inte) flitigt av såväl intervjuade författare som fasta skribenter i flera tidningar.

Diskussionen om invandrare och flyktingar är mer närvarande än någonsin och nästan alltid handlar det om personer med bakgrund i muslimska länder. Men det är inte de som för den. De personerna hörs sällan, de har ingen naturlig plats för sin röst och finns inte i någon större utsträckning representerade i massmedierna (med några enstaka undantag).

De är något man diskuterar och pratar om, inte med. De är en grupp man tycker saker om, inte som är en del av tyckandet och diskussionen själva.

Jag skrev att vi ”ännu inte sumpat att lära oss” av historien för ett år sedan men jag börjar allt mer desperat känna att det liksom inte spelar någon roll vad man säger, gör, tycker eller vad som händer. Färdriktningen tycks skrämmande utstakad och ensidig.

Tittar man på de personer som skriver opinionsbildande om Sverigedemokraterna, muslimer, islam och flyktingar i till exempel Svenska Dagbladet – och vad de skriver – blir man rädd.

Tittar man på de som får utrymme att diskutera de här frågorna i svenska medier generellt blir man lika skraj. Ensidigheten är förkrossande. Tittar man på vilka som ändå utmålar sig som tystade, nedtryckta, offer vars röst tigs ihjäl hittar man såklart framför allt högavlönade riksdagsmän för ett främlingsfientligt parti. Ett parti som ledande tyckare slåss för ska släppas in mer. "Ingen tjänar på att de isoleras", brukar det låta. Frågan är vem som tjänar på att flyktingrösterna isoleras.

Vi är usla på att lära av historien. Det är människans eviga misslyckande, vi förmår inte. Men vi måste liksom allra minst försöka. Så let's.

Vi vill bli bättre på att ge en mer mångfacetterad bild. Vi vill att andra ska bli det, att representationen av olika grupper ska öka i opionsbildarrollerna och i reportagen. Vi vill att utvisningsdiskussionerna inte bara ska föras när 90-åringar sitter på Arlanda och väntar på nödräddning från EU. Vi vill nyktra till från den fyllsjuka som en sverigedemokratnära problemformulering är. Jag hoppas vi klarar det.

Kommentera
Kopiera länk
Dela