"Varför är unga flickor i modebranschen inte lika viktiga?"

En modellagentur uppvaktade sjuka flickor utanför en anorexiaklinik mitt i Stockholm. Varför har inte dessa flickor samma värde som andra unga ute i arbetslivet?


Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hanna Fridén är föreläsare och frilansskribent. 

Följ henne på Twitter.

I går rapporterade Metro ommodellagenturer som letade efter nya, möjliga modellaspiranterutanför behandlingscentrum för anorexidrabbade, unga kvinnor.Nyheten upprörde givetvis, och folk har uttryckt ettstarkt förakt gentemot modebranschen och dess affärsmodell. Någrahar förvisso också kritiserat rapporteringen och ifrågasatt varföringen modellagentur nämnts vid namn samt om man faktiskt kanbekräfta att detta skett.

Det finns många modellagenturer iSverige, förmodligen fler än vad de flesta skulle gissa. Många avdem tjänar inga pengar överhuvudtaget, och scouter finns det gottom på gatorna. Ett stråk där jag själv ofta träffar på gamlabekantskaper ur modebranschen är Götgatsbacken. Ibland kommer defrån en av de större agenturerna, ibland från små egendrivnasådana vars vinst ofta går att likställa med en litenhobbyverksamhet inom knyppling. Jag kan därför till viss del förståatt vissa ifrågasätter hur omfattande beteendet med att ragga uppanorexisjuka unga flickor faktiskt är, för visst, det är väldigtsvårt, rent ut sagt omöjligt, att från en artikel avgöra hurstort problemet är och vilken nivå det sker på. Rör det sig om enenda scout som tagit sig friheten att göra såhär? Rör det sig ominstruktioner från högre ort på en stor agentur? Rör det sig omen ensam individ som har sin egen lilla "modellagentur" sombestår av egentagna fotografier av söta tjejer i lack och lädersom lutar sig mot bilar? Det kan man inte veta.

Vad jag däremot vet från mitt arbetemed centrum som arbetar med ätstörningsfrågor och vård av unga,samt min tidigare arbetslivserfarenhet inom moderapportering, är attmodebranschen är ytterst medveten om ätstörningar bland sinamodeller. Oavsett hur trivial den här händelsen kan ha varit, såär det fortfarande ett faktum att modellagenturer, även de stora,är medvetna om i hur stor utsträckning anorexi och bulimi är blandmodeller och är fullkomligt ointresserade av att arbeta mot detta.Tvärtom så ser man det ofta som en god uppoffring och en sak som endriven modell bör göra om hon behöver det i en hård bransch medtuff konkurrens. Man ser det inte som att man tvingar in unga flickori sjukdom, en sjukdom som ofta orsaker allvarliga hälsoproblem livetut. Man ser det bara som en del av branschen, och en modell somsvälter sig dagligen för att upprätthålla en standard ses somdriven och seriös. När en ung tjej börjar komma in i i senaretonåren och börjar utveckla mer former så är inte sällan hennesfortsatta karriär beroende av om hon är villig att banta ner deformerna så att hon kan vidhålla sin yngre och betydligt mer plattaform.

Det här är inte nytt, det harskrivits om det många många gånger. Läkare har tagit upp det,modeller har tagit upp det, en del utstickare i modebranschen sominte står ut med hur saker sköts har tagit upp det. Det tas uppflera gånger om året från parter som måste sägas vara trovärdigai frågan. Problemet är att när det händer så blir folk förvissoupprörda, men folk är ändå på något vis vana vid det, ochytterst lite arbete görs för att faktiskt förändra den härsaken.

Det är inte många branscher där detskulle vara tillåtet att uppmuntra sina anställda till sjukdom,speciellt inte när de är så unga som många modeller faktiskt är.Många modeller är långt ifrån myndiga, och jag kan inte komma påen enda annan bransch där det är tillåtet att behandla sinaomyndiga jobbtagare på det här viset. I många länder är detheller inte tillåtet i modebranschen. Myndigheter har settproblematiken och lagstiftat därefter. I många länder finns detspecifika regler rörande minderåriga modeller, i vissa länder fårman inte använda modeller under åldern 16 och i somliga har manhelt enkelt en lägre gräns för vad en modells BMI får vara.

Det har vi inte i Sverige. Vi har ingenreglering, inga krav på modebranschen överhuvudtaget och ingenöversyn. Arbetsmiljöverket gör inga undersökningar blandmodellagenturer för att se hur jobbtagarna behandlas och huruvidaderas yrke och miljö är skadlig. Något som annars är självklartinom branscher, och speciellt när många jobbtagare är minderåriga,bryr man sig inte ett dugg om från myndigheters håll. Alla vet attdet förekommer mycket sjukdom bland unga modeller, alla vet attmodebranschen i stort inte är intresserad av att lösa problemet.Många vet att modebranschen sjävla uppmuntrar svält. Men trotsdetta så händer det ingenting från myndigheters sida. Det som skervarje gång en sån här nyhet kommer upp till ytan är att folk blirupprörda och äcklade, slänger ur sig ett par-tre sura ord, ochsedan är det inte mycket mer med det.

Hade det rört andra minderårigajobbtagare inom någon bransch överhuvudtaget som blev uppmuntradetill sjukdom och risker av det här slaget så har jag svårt att seatt det skulle gå förbi utan att man tog tag i problemetordentligt. Men av något skäl så verkar inte modebranschen, ellerunga flickor som arbetar inom den, vara lika viktigt. Det verkar somom dessa flickor inte har samma värde som andra unga ute iarbetslivet, och jag måste verkligen fråga mig varför så ärfallet? Man kan absolut vara skeptisk till en specifik händelse inyhetsflödet, men faktum kvarstår att svält inom modebranschen ärett reellt problem som man måste börja ta på allvar.

/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!