"Statsministern framförde sitt tal med pondus – och med Sverige som kärna"

Den stora röda banderollen bakom Magdalena Andersson på scenen i Almedalen har texten ”Sverige kan bättre”. Med tanke på att Socialdemokraterna innehar regeringsmakten ger det tankar om möjlig självkritik eller i alla fall ett seriöst bemötande av motargument. Det fick vi tyvärr inte mycket mer av i själva talet.

Talets kärna kan sägas vara ordet Sverige.

Vad det ordet syftar på här är dels vår svenska natur, och dels det ansvar vi svenskar känner för varandra och vårt land. Det ansvaret utmärks av en solidarisk pliktkänsla och en rationalitet. För de som kan sin
socialdemokratiska historia finns här en anspelning, en allusion, till en gammal socialdemokratisk slogan: ”Gör din plikt, och kräv din rätt”.

En välfunnen humoristisk poäng, där hon visar att hon litar på att vi mottagare förstår även om hon inte säger det uttryckligen, blir det när denna rationalitet bland annat utmärks av att pappor självklart kan och ska vara pappalediga, och att kvinnor kan bli statsminister…

Istället för att lämna nationalismen som ett öppet spelfält till de som Magdalena Andersson beskrev som ”de högerkonservativa”, gav hon sig istället in i kampen om vad nationalism på socialdemokratisk botten kan innebära. Därmed bemöter hon faktiskt möjliga motargument.

Det är ovannämnda pliktkänsla, jämlikhet och tillit som får forma Anderssons beskrivning av vad svenska värderingar innebär. Värderingar som Andersson menar är inbyggda i det välstånd som byggts upp i Sverige under generationer.

Natofrågan behandlas som en självklarhet. Det finns motargument, som kunde ha bemötts. Samma sak med de ”Putinpriser” som råder på bland annat bensin. Regeringen kommer att arbeta för att lindra de negativa effekterna. Att subventionera bensinpris medför en högst möjlig motsättning till det nödvändiga klimatarbetet, det kunde ha bemötts.

Själva framförandet är statsmannamässigt. Andersson vågar till exempel göra långa pauser och jobbar effektivt med volym och intonation.

Det finns också ett par felsägningar som ger känslan av att hon är autentisk här och nu. ”Vi kan inte låna pengar för att bemöta Putinpriserna; det vore att elda upp, elda på inflationen”, ”Det blir en plågsam plåga, fråga”.

I ett försök att tydliggöra vad valet i höst handlar om, med utgångspunkt i vinstuttag i skolorna, använder Andersson den just tydliga jämförelsen: ”Valet står mellan fler lyxbåtar eller fler kuratorer i skolorna”. Här hade kanske en högre grad av konkretition och faktisk politik varit önskvärd.

Om en skola drivs som aktiebolag kan de väl låta den egna städfirman och dylikt få oförskämt mycket betalt, och på så sätt ändå får ett vinstuttag?

Den stilfigur som kan sägas utmärka vår statsministers tal i Almedalen är metonymin.

Metafor handlar om likhet mellan sak och bildled, ”Du är en ros”. Metonymin handlar om en annan relation med grund i närhet i tid och rum. ”Vita huset har beslutat…” är inte en metafor; det finns ingen likhet med presidenten och huset. I uttrycket ”Ska vi ta oss ett glas” har innehållet fått byta plats med behållaren.

Hos Andersson är det främsta exemplet ”Sverige”. Det är tydligt att det är något annat, eller i alla fall mer är bara en geografisk avgränsning. ”Putinpriser”, ”På macken snurrar siffrorna”, fackföreningsledaren Adrian i Göteborg som får stå för en folkrörelse som arbetar för ett bättre Sverige, eller lärarinnan, mamma Birgitta som får stå för att det fanns saker i välfärden som var bättre förr.

Också talet om fler lyxbåtar och färre kuratorer kan förstås som konkretiseringar av något större, som en del av en helhet.

I Anderssons tal används nyordet ”sönderprivatisering”, för att fånga att det handlar om att stoppa riskkapitalister i skolan, och om att det är det svenska folket som ska styra över svensk välfärd, finns en antydan till något som kan likna ett vänsterpopulistiskt tilltal. Det svenska folket mot utländska bolag och riskkapitalister.

Annars var det de personliga referenserna som gav störst gehör på plats i Almedalen, både om mamma Birgitta men också till den indirekta referensen till sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister, och att hon älskar Sverige.

Statsministerns tal var, trots avsaknaden av ett seriöst bemötande av de motargument som faktiskt finns, som sagt ett statsmannamässigt tal, kryddat med effektiva stilfigurer och framfört med pondus.