Johan Pehrsons tal: Riskfyllt med skolfokus – och att vara liberal

Talarstolen där Johan Pehrson framför sitt Almedalstal har texten ”Kunskapspartiet”. Det är från början tydligt att det är här Pehrson lägger sitt huvudsakliga fokus i talet, på den svenska skolan.

Pehrson är kritisk till vinster i skolbolag, i alla fall får det inte bli ”en bankomat som förslösar skattebetalarnas pengar”. Framtiden i Liberalernas Sverige finns i skolan. Pehrson säger sig vilja ”återupprätta kunskapsskolan”. Det är mycket möjligt att det uttrycket har ett tydligt innehåll för vissa åhörare, eller att det åtminstone går att förstå på ett allmänt plan.

Men viss kritik kan vara på sin plats vid användandet av så svepande uttryck, i alla fall om det är kärnpunkten i talet och Liberalernas politik inför valet. Vad är kunskapsskolan i realiteten?

När fanns den, vem tog bort den, varför?

Nu ger Pehrson en mängd konkreta exempel på vad som utmärker en sådan skola. Många fler lärare speciallärare behövs – han lovar 1 000 stycken. Skolan bör återigen förstatligas, men friskolor ska finnas kvar. Det fria skolvalet är en viktig liberal idé. Men det ”ska inte vara något reapris på elever i friskolor; de stora pengarna får tjänas någon annanstans.” Svenska språket ska vara själva nyckeln till integration och framgångsrik skolgång.

Där Ebba Busch tidigare under dagen talade om familjen som den viktigaste platsen för att lösa problemen med utanförskap och gängkriminalitet, betonar Pehrson istället att problemen ska lösas genom att eleverna åter ska in i klassrummet. Det är nog detta han menar med kunskapsskolan och inte någon flumskola.

Det omdebatterade betyget underkänt, F, ska Liberalerna ”se till att inget barn ska behöva möta.” Den kanske inte helt tydliga metaforen som används är ”Det är som att hoppa höjdhopp med ribban borttagen”, om betyget tas bort. Huruvida det är ett förslag om att ta bort betyget eller låta det vara kvar är inte helt tydligt.

Förutom den främsta sakfrågan, skolan, handlar talet mycket om vad det innebär att vara liberal.

Att själva ordet liberal har frihet som grundbetydelse, och att det är ett ideologiskt ställningstagande. Men, att denna frihet också måste vara villkorad av skyldigheter. Pehrson säger sig uttryckligen vara socialliberal. Med det menar han att vi också måste ta ett ansvar. Detta ansvar är såväl kritiskt, med krafttag mot hederskultur, som inkännande, exempelvis att självklart stå upp för HBTQ-rörelsen och aborträtten. Det främsta kännetecknet för en socialliberal, enligt Pehrson, är tron på demokratin som samhällssystem.

Det gäller från det lilla samhället hela vägen upp till EU och Nato som motpoler till diktaturer som Kina och Ryssland. Pehrson vill också positionera Liberalerna i förhållande till övriga riksdagspartier. Vid ett tillfälle talar han om att liberalismen skär sig särskilt mot socialismen. Men besvarar samtidigt inte på vilket sätt han tänker sig att liberalismen står sig i förhållande till ideologin på ytterhögern.

Istället fokuserar Pehrson på att tala till de liberaler som tidigare röstat rött eller grönt. Han talar förvisso om kontrasten gentemot övriga blåa partier och menar att Liberalerna bland annat utmärker sig genom att sätta skolan först, och att ”Sverige behöver mer av rak liberalism.” Men den ideologiska kontrasten mellan ett parti som Liberalerna och ett parti som Sverigedemokraternas lämnas okommenterad.

Vad gäller själva framträdandet så tar Pehrson här, mer än övriga partiledare som hittills talat under Almedalsveckan i år, tydliga risker.

Inte minst utgör de återkommande inslagen av humor en risk att framstå som yvig och oseriös. Det kan ses som särskilt riskfyllt med tanke på att Pehrson är förhållandevis nytillträdd som partiledare – han presenterar sig i talets inledning som ”ny på jobbet” – och i ett läge då det inte är säkert om Liberalerna tar sig över riksdagsspärren i höstens val. I en sådan situation kan det såklart vara särskilt viktigt att ge ett seriöst intryck. 

Samtidigt verkar det som att humorn i flera fall faktiskt gick hem, åtminstone på plats i Almedalen. Ungefär halvvägs genom talet, i samband med en kort paus, kommenterar Pehrson: ”Nu är det bara två timmar kvar.” Och alldeles i slutet av talet: ”…när jag ändå har ordet, tänkte jag ta om allt igen.” I båda fallen verkar det ha fallit väl ut, åtminstone av den närvarande publikens skratt att döma.

Om inslagen av humor gick lika bra genom rutan är inte säkert. Men i kontrast till övriga partiledares framföranden i Almedalen så sticker Pehrsons mer avspända sätt ut.