"Hade varit ett ypperligt läge för Bolund att ge svar på tal"

Idag hänger flaggorna i Almedalen på halv stång. Per Bolund kommer in på scen tillsammans med Miljöpartiets andra språkrör, Märta Stenevi. De börjar med att hedra offret för gårdagens brutala dåd, Ing-Marie Wieselgren.

Det dödliga våldet, här i Sverige och utomlands är ett hot mot demokratin. Det blir extra tydligt i just Almedalen, som är en mötesplats för politik och utbytet av åsikter. Men, säger Stenevi, "Ingen ska få skrämma oss till tystnad".

En tyst minut påbjuds. Efter den kramar de båda språkrören varandra och Bolunds tal kan börja. Talet inledes med att tala om våldet som demokratiskt problem och att det i ett demokratiskt samhälle inte finns någon plats för det besinningslösa våldet. Här lyfts inte minst, precis som i Annie Lööfs tal från gårdagen, mäns våld mot kvinnor. Bolund understryker att det måste bli en valfråga i år och påminner om att Miljöpartiet är ett feministiskt parti med rötter i kvinnorörelsen: "Det gröna folkhemmet ska inte stå handfallen inför våldet".

Bolund lyfter tankar om hopp, att "det finns ljus i tunneln". Med fokus på klimat och miljö som ödesfrågor kan det finnas en risk att Miljöpartiet uppfattas som ett eländesparti, men så icke här.

Just ”hopp” kan sägas vara den term som genomsyrar och binder samman Bolunds tal.

Välfärden är till exempel bra, även om den så klart kan bli bättre. Förbättringen ska ske genom att Sverige byggs om till världens första fossilfria samhälle. Bolund citerar Karin Boye, "visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka?". Det är en fin bild för att övergången till ett fossilfritt samhälle inte kommer vara helt enkel eller smärtfri.

I talet bjöds det också på lite humor: "Vi pratar inte om klimatet för att det gynnar oss i opinionen… vilket är mycket tydligt". Vi får höra en imponerande lång lista på konkreta åtgärder som MP varit med att förhandla fram, nationellt och internationellt. Det pekas på många tecken som talar för att det finns hopp: Vindkraftens effektivitet, solkraft, batterifabriker, elbilar, och fossilfritt stål.

Sambandet mellan den enskilda individen och samhället lyfts fram. Bolund tackar de som källsorterar, handlar ekologiskt, tar cykeln istället för bilen, och tåget istället för flyget. Men det räcker inte, konstaterar Bolund. Klimatfrågan kan vi bara lösa tillsammans, med politik: "Det viktigaste valet ni har att göra, det är att se till att det finns ett miljöparti i Sveriges riksdag".

Lite förvånande är det att inte Bolund går i explicit polemik mot de som är skeptiska eller rent av negativt inställda till ett aktivt klimatarbete.

Jimmy Åkesson (SD) sade i sitt tal igår att bensinpriserna ska sänkas, "Sverige kan inte rädda världen". Om vi betraktar politik som ett pågående samtal så blir det tydligt att inget tal hålls i vakuum, och det hade därför varit ett ypperligt läge för Bolund att här ge svar på tal om Åkessons ställningstagande.

Havet och skogen är två miljöpolitiska områden som Bolund tar upp till behandling. Problemen och dess orsaker presenteras, tillsammans med konkreta åtgärder för att komma tillrätta med dem. Stycket om skogen avslutas med en minnesvärd kiasm (en retorisk figur där meningen korsställs). "Om skogen ska stå upp för oss, då måste vi stå upp för skogen".

Bolund talar också om regeringsfrågan och ber explicit om stödröster från de som inte vill se en borgerlig, nationalkonservativ regering med Sverigedemokraterna i förarsätet: "Utan Miljöpartiet i riksdagen kommer det att ske". Här finns också ett ideologiskt ställningstagande, mer vänsterinriktat än vad vi kanske är vana vid från Miljöpartiet, vid talet om "fossilkapitalet" som en av klimatarbetets stora utmaningar.

I avslutningen återkommer Bolund till inledningen och det brutala våld som finns. Och han ber att läsa fortsättningen på Boys dikt: "Då när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar".

De välvalda avslutningsorden blir: "Det finns hopp!".