Svenska Pernilla: Det känns som en krigszon

Pernilla Mustafa Alagöz, hennes man och två barn och ytterligare två vuxna har sovit i en bil under natten.

De bor i Gaziantep i Turkiet, bara några kilometer från jordbävningens epicentrum.

Under morgonen har de stått i en kö med över hundra andra personer för att köpa bröd.

— Här finns ett bageri som har öppet. Allt annat är igenbommat. Köerna är enorma, för de har stängt av gasen i fem dagar framåt vilket innebär ganska stora konsekvenser för turkarna eftersom här värms husen med gas, säger hon.

Provisoriska tält

Vintern har fram tills för några dagar sedan varit ovanligt varm med temperaturer uppåt 10 plusgrader. Men de senaste dagarna har det regnat och snöat och på nätterna har temperaturen sjunkit flera grader under nollan.

— De som inte är välsignade med att ha en bil måste ha en plats att vara på. Folk sover ju i provisoriska tält. Man har i princip satt upp fyra pinnar med en presenning över och så eldar de i plåttunnor. Överallt är det så, säger Pernilla Mustafa Alagöz.

— Det känns lite som att man är i en krigszon.

Det stora skalvet med magnitud 7,8 inträffade klockan 04.17 lokal tid och därefter skedde en rad stora efterskalv i regionen. Ett andra skalv, som inte räknas som ett efterskalv, inträffade några timmar senare och uppmättes till 7,5.

— Vi vaknade bara med ett ryck. Hela huset stod och hoppade. Det var så overkligt så man förstod ju ingenting, säger Mustafa Alagöz.

— Vi slet bara tag i barnen, jag och min man tog varsitt, och så sade jag "kom!". Så ställde vi oss i ett dörrhål, det har jag läst att man ska göra.

Hon beskriver känslan som att vara lite berusad. Eller stående i en rulltrappa som hakat upp sig och åker fram och tillbaka.

Skakningarna pågick i kanske någon minut.

— Det var ett ljud som jag inte kan förklara, som bara fyller hela ens inre. Ett jättemärkligt, pulserande ljud. Det var som att vakna upp i en skräckfilm.

Under natten har minst tre stora efterskalv inträffat, varav ett på 5,5.

"Vill inte vara här"

Femvåningshuset där Pernilla Mustafa Alagöz bor med familjen har klarat sig relativt bra men många andra hus i Gaziantep har rasat eller har stora sprickor i sig. Vissa skador syns inte.

Hon var tvungen att återvända till lägenheten för att hämta några filtar och kuddar till barnen så att de skulle kunna sova.

— Den rädslan när man gick in i trapphuset, den var hemsk. Jag kände bara att "jag vill inte in här, jag vill inte in här".

Runt om i Turkiet och norra Syrien pågår arbetet med att dra fram människor ur rasmassorna och hittills har över 4 000 personer omkommit. Dödssiffran kommer att stiga.

— Vi gör vad vi kan för att hjälpa, om vi kan. Och det är turkarna helt fenomenala på. Det var någon som sade "de har inte ens spadar att gräva med". En turk bryr sig inte om det. "Jag har två händer och de använder jag", säger Pernilla Mustafa Alagöz.

Men mer hjälp behövs från omvärlden, säger hon.

Just nu vet hon inte när familjen kan återvända till hemmet, om det ens går. De tar dagen som den kommer timme för timme.

— De i Syrien har en situation och vi har en annan. De har redan svårigheter sedan innan, med väldigt dåliga hus som dessutom är skadade av krig och annat härjande. Hjälpen som behövs nu är framför allt att få ut de som är vid liv.