Shirin Ebadi var en av Irans första kvinnliga domare när den islamiska revolutionen kastade om allt 1979. Under de nya, patriarkala påbuden tilläts hon inte längre att fortsätta med yrket. Men hon fortsatte att praktisera juridik.
I stället för att hitta svaren i den mer västinspirerade lagstiftning som präglade Iran före revolutionen så vände sig Ebadi, själv en hängiven muslim, till de heliga skrifterna. Genom noggranna studier av Koranen argumenterade hon för att både kvinnor och barn skulle respekteras, även i den nya, shariastyrda tillvaron.
Men det var förgäves. Hennes lagförslag slarvades bort av parlamentet. När hon och resten av folket gick till vallokalerna för att rösta fram reformer så respekterades inte rösterna. Tillsammans med andra människorättsaktivister skrev hon artiklar, men möttes av censur.
De senaste åren har hon slutat tro att det går att förena mänskliga rättigheter med den islamiska republiken, och hoppas i stället på en ny revolution.
— Regimen har visat att den inte bryr sig om sin befolkning och prioriterar politisk islam över allt annat, även folkets liv, säger Shirin Ebadi i en intervju via länk från London.
I Iran fängslades hon flera gånger för sitt engagemang för mänskliga rättigheter. I väst prisades hon med Nobels fredspris 2003. Sex år senare, när hennes advokatbyrå som så många gånger tidigare återigen stormades av revolutionsgardister, lämnade hon sitt hemland.
Incitament för folket
Fastän hon ändrat åsikt om huruvida en reform av den islamiska republiken är möjlig, står hon stadigt kvar vid sin andra övertygelse: Förändring i Iran måste komma inifrån. Det västvärlden kan göra för att underlätta folkets önskan om en sekulär demokrati är att inte hjälpa diktatorn som styr i dag, säger hon.
— Man borde inte närma sig regimen, eller återuppta ekonomiska relationer.
Sitt hopp sätter Ebadi till den unga generationen, som hon beskriver som starka feminister som ”jobbar hårdare än vi någonsin gjort”. Om folkliga protester, likt de under de landsomfattande ”Kvinna, liv, frihet”-demonstrationerna 2022 bryter ut igen, så kommer regimen inte kunna slå ned dem lika kraftfullt den här gången, resonerar hon.
Efter det tolv dagar långa kriget mot Israel är styret i Teheran enligt Ebadi svagare än någonsin, både ekonomiskt och militärt. Styrkorna som vid tidigare tillfällen satts in för att beskjuta demonstranter har fått både ledarskap och högkvarter tillintetgjorda av Israel.
– När den högste ledaren i krigssituation går och gömmer sig, och inte ens presidenten vet var han befinner sig, är det ett tecken på att det inte finns någon ordning i landet, säger hon och syftar på rapporterna att ayatolla Ali Khamenei under kriget flydde till en bunker, och av säkerhetsskäl bröt kontakten med alla förutom en nära förtrogen.
— Det borde vara ett incitament för det iranska folket att återigen ge sig ut på gatorna.
Vem ska ta över?
Hotet från den egna befolkningen är med största sannolikhet känt för ledarskapet. Vägspärrar har satts upp i storstäderna. Den fysiska och digitala övervakningen har ökat och en ny lagstiftning gör det lättare att fängsla och avrätta dem som påstås kollaborera med statens fiender. Men iranierna har trotsat hot om våld förut, och gång på gång protesterat trots riskerna.
En fråga kvarstår dock: vem ska då ta över ledarskapet? Än så länge är det bara Reza Pahlavi – vars far, shah Mohammad Reza Pahlavi, störtades av de folkliga protester som föregick den islamiska revolutionen – som anmält intresse för att leda landet under en övergångsperiod.
Tanken på att en Pahlavi återigen ska styra Iran är kontroversiell för många iranier, eftersom förtrycket och korruptionen var utbredd förra gången familjen satt vid makten. Men det finns också starkt stöd bland dem som hade det bättre under tiden då Iran var en monarki.
— Om republikanska grupper är emot Reza Pahlavi, så borde de för all del presentera en egen kandidat, säger Shirin Ebadi.
Fredspristagaren tycker dock inte att skillnaderna mellan de olika oppositionella grupperna är särskilt angelägen.
— Det viktiga är att störta det nuvarande styret. Därefter bör folket själva kunna gå till röstbåsen för att avgöra.
