Till vardags är Märit Halmin intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm. Hon har också lång erfarenhet av vård i krigsområden, länder med stor fattigdom som även präglar sjukvården.
Gazaremsan är annorlunda. Där var vårdsystemet av relativt hög klass före kriget.
— Det är inte så att våra organisationer inte har råd att köpa in bra material. Orsaken till resursbristen är att ingenting släpps in i Gaza – ingenting.
Man får alltså använda det som fanns i lager före kriget, punkt slut. Därmed blir arbetet väldigt slumpartat och osäkert.
— Vi hade oändliga mängder stomipåsar, där hade vi ingen brist, säger Märit Halmin.
— Men jag hade inga AA-batterier, så kunde inte ha lampa när jag intuberade.
Medicinskt lager bombades
Som ett annat exempel berättar hon att Världshälsoorganisationen (WHO) hade ett gammalt medicinskt lager i Gaza man kunde försöka beställa ifrån.
— De försökte pytsa ut efter behov. Jag väntade på en leverans därifrån – dagen efter bombades det lagret och brann upp fullständigt, med allt som fanns där.
— Jag har aldrig levt under sådan stress, när det handlar om resurser.
Fältsjukhuset Märit Halmin arbetade på ligger i al-Mawasi, en av Israel utropad humanitär zon.
— Det kallas så, men vi fick in jättemånga masskadehändelser på grund av explosioner i tältlägren precis bredvid.
— Det är inte en säker zon på något sätt. Jag hörde bomber dygnet runt, smattrande kulsprutor, drönare som skickar missiler...
Hon beskriver fältsjukhuset som mycket enkelt, beläget nära Medelhavets stränder.
— Man kunde se havet, men absolut inte gå dit. Jag kunde inte röra mig utanför sjukhuset.
— Det ligger på sand. Man bedriver all sjukvård i tält, inklusive operationssalen. Sanden yr upp hela tiden. Det är svårt att dra bårar, eller ens gå eller hoppa på kryckor i sanden, så klart.
Utsvultna och underviktiga
Därmed måste man ofta bära patienter, även till operation.
— Alla är utsvultna och underviktiga, så de är lättare att bära än det hade varit i Sverige, konstaterar Märit Halmin.
Hon kom hem till Sverige i slutet av juli, efter att ha arbetat i Gazaremsan i fem veckor. På plats hade hon mest lokala, palestinska kollegor.
— De kan ju inte ha mitt perspektiv, att nu gör jag det här i fem veckor och sedan kommer jag hem. De kommer aldrig ut därifrån och vet aldrig när det här kommer att ta slut.
Och trots all krigets grymhet ser Märit Halmin ett hopp i hur Gazakollegorna hanterar det tragiska och till synes beckmörka läget.
— Att de kan upprätthålla någon typ av arbetsmoral – och livsglädje faktiskt, eller i alla fall viljan att leva – är ju fantastiskt.
— Det visar på nåt sätt människans vilja, att man ger inte upp – det är nästan som en motståndshandling att fortsätta leva.
