USA, januari 2025. Donald Trump har svurits in som president och umgås tätt med entreprenören och techmiljardären Elon Musk. Musk får i uppdrag att leda Doge, ett ”effektiviseringsorgan” som ska ska optimera statsapparaten genom främst nedskärningar.
Tesla- och Space X-grundaren, som spelar golf med presidenten och skämtsamt kallas ”förste polare”, lovar spara hundratals miljarder statliga dollar.
Missa inget viktigt, följ oss på GoogleUSAID blir ett av hans första mål. 58 högt uppsatta tjänstemän, bland dem Karlan, får via mejl en helg veta att de arbetsbefriats.
— Det ironiska var att jag hade en tjänst man inte kan permitteras ifrån. Men juristen som kunde berätta för Doge hur man gjorde sig av med mig hade arbetsbefriats, ler han under ett kort Stockholmsbesök för hållbarhetskonferensen Misum Forum.
”Dags att dö”
Offentligt hette det att USAID:s biståndsprogram skulle utvärderas, att Trumpstyret ville säkerställa att de ”tjänade landets intressen”. Men snart gick det upp för Karlan att Vita huset inte var intresserat av att reformera biståndet. Myndigheten höll på att nedmonteras.
"USAID är en kriminell organisation, det är dags för den att dö", skrev Elon Musk på X i februari, efter att myndigheten vägrat lämna över dokument till Doge-personal som inte hade rätt säkerhetsklass.
Dean Karlan har i intervjuer berättat om de smärtsamma veckorna när han insåg att kollegor, som vigt sina liv åt att hjälpa andra, utsattes för ”psykologisk krigföring” och fick en kvart på sig att tömma sina arbetsplatser. Om insikten att miljontals människor världen över snart skulle stå utan stöd, medicin och utbildning.
Att människor skulle dö.
— De förstörde biståndsarbetet och det är fortfarande oklart om de har för avsikt att ersätta det med något, säger han.
— För egen del kände jag att jag kastade bort tid och energi. Det var bättre att jag sade upp mig och jobbade på ett annat sätt.
Hjälp med planering?
Utvecklingsekonomen och sociala entreprenören Karlan, som är professor i ekonomi vid Northwestern University, hann jobba i drygt två år med att hjälpa USAID ”få mer valuta för pengarna”, som han uttrycker det.
I praktiken innebar det främst att applicera forskning om biståndsformer och utvärdering av sådana på verksamheten.
Karlan och hans team har bland annat påvisat att psykosocialt stöd till familjer som lever i fattigdom – det vill säga utbildning kring sparande, problemlösning och planering – kan göra lika stor skillnad som hjälp med kontanter. På längre sikt till och med större.
— Att arbeta mer kostnadseffektivt är något både republikaner och demokrater vill. Där finns ingen partipolitisk konflikt, konstaterar han.
När Marco Rubio utsågs till Donald Trumps utrikesminister blev Dean Karlan till en början glad. Rubio underströk under sin tid som senator biståndets betydelse, såväl humanitärt som för den nationella säkerheten.
Men så kom påbudet att alla projekt måste göra USA antingen säkrare, starkare eller mer framgångsrikt.
Larm på larm
Nu, när USAID är nedlagt och ett litet antal biståndsprojekt och omkring 300 av de drygt 10 000 anställda flyttats till utrikesdepartementet, har Karlan bytt fokus.
I stället för att betona de fördelar USAID:s arbete gav (från att hålla sjukdomar som ebola i schack till att genom ”mjuk makt” säkra inflytande i vissa regioner) undersöker han och en grupp liktänkande hur USA:s framtida biståndsarbete kan se ut.
— Jag – vi – tänker tre, sju, elva år in i framtiden. Målet är en plan, ett biståndssystem som både republikaner och demokrater kan skriva under på.
Parallellt haglar larmen om konsekvenserna av det strypta biståndet. FN och hjälporgan permitterar personal, vaccinationer ställs in, nödhjälp uteblir.
I somras varnade forskare i tidskriften The Lancet för att över 14 miljoner av världens mest utsatta kan dö fram till 2030. Och nyligen larmade FN:s livsmedelsprogram WFP om att 14 miljoner människor riskerar att hamna i extrem hungersnöd.
— Det är absurt att hävda att dessa nedskärningar inte orsakar dödsfall, säger Dean Karlan.
Vad håller honom då vaken om nätterna?
— Det som oroar mig mest är huruvida vi förstört våra möjligheter att hjälpa i framtiden. Jag tänker på hur allvarligt skadad vår trovärdighet är.
