I april 2019 störtades den mångåriga diktatorn Omar al-Bashir. En våg av folkligt missnöje hade sköljt igenom landet och väckt hopp om ett demokratiskt Sudan.
Men al-Bashir lämnade efter sig två mäktiga militärstyrkor. De hade andra tankar.
Missa inget viktigt, följ oss på GoogleÅr 2021 slog Sudans reguljära armé och paramilitära RSF gemensamt ned folkets demokratisträvan och tog makten i en militärkupp, med generalen Abd al-Fattah al-Burhan som självutnämnd ledare.
— Då hade man en konstig situation med två parallella militära styrkor. Och de hade stora slitningar sinsemellan, med en väldigt stark rivalitet som ökade och ökade, säger Johan Brosché, freds- och konfliktforskare med fokus på Sudan vid Uppsala universitet.
De två styrkorna började strida mot varandra under våren 2023, och i det katastrofala inbördeskriget som följde har tiotusentals människor dödats och miljontals drivits på flykt.
De onda ryttarna
Bakom den militära splittringen stod Omar al-Bashir - en paranoid diktator. Han kom själv till makten i en väpnad kupp 1989. Under sina 30 år vid makten vidtog han åtgärder för att inte gå samma öde till mötes.
— Man vill inte ha en centraliserad militär som har all väpnad makt, för då är man rädd att själv bli avsatt, säger Johan Brosché.
— RSF skapades av den tidigare regimen som en motvikt till militären.
RSF (av Rapid Support Forces, namnets engelska översättning) bildades år 2013, men många av soldaterna hade varit med längre än så.
I början av 2000-talet tog rebeller i Darfur i västra Sudan upp vapen mot al-Bashirs regim för ett ökat självstyre. Regimen i Khartum satsade högt på starka motsättningar som fanns där: mellan mindre etniska grupper, mellan araber och afrikaner, och mellan fasta jordbrukare och nomadiska herdar – i svår torka där det var ont om bördig mark.
Regimen rekryterade och beväpnade arabiska klanmiliser som kallades janjawid – ungefär ”de onda ryttarna”. De står bakom en stor del av krigets otaliga förbrytelser, där civila på landsbygden slaktades och hela byar brändes till marken.
— Man sade helt enkelt till dessa grupper: Kom och slåss för oss så ger vi er mängder av land, säger Johan Brosché.
Fick europeiskt stöd
Efter 00-talets Darfurkrig, med hundratusentals döda och anklagelser om folkmord, fördes janjawid-milisernas soldater in i de militära leden. De gavs officiella uniformer och det mer formella namnet RSF.
RSF-styrkans mantal och resurser växte. Den skickades ut i krig i andra länder, bland annat med tiotusentals soldater i Jemen, tjänade pengar och fick erfarenhet. När Omar al-Bashir störtades 2019 och maktvakuum uppstod i Khartum var RSF jämbördigt med den vanliga armén.
Europeiska länder, däribland Sverige, ingick under samma period ett avtal med Sudan och flera afrikanska länder för att stänga vägen genom norra Afrika för flyktingar och migranter. Då var det RSF-styrkorna som fick i uppdrag att hålla Sudans norra ökengräns stängd.
— Dagens RSF blev så starkt som det blev delvis genom europeiskt stöd, säger Arjan Hehenkamp, som leder International Rescue Committees humanitära arbete med flyktingar i och kring Sudan.
I praktiken fick RSF europeisk finansiering för att stoppa flyende etiopier och eritreaner, understryker han.
Krig om ingenting?
Under det nu pågående kriget har RSF:s högsta befälhavare Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, bildat en alternativ regering med säte i staden Nyala i södra Darfur.
— De agerar som både en nationell och en lokal styrka samtidigt. De har nationella mål där de vill bli regering och det är kanske det viktigaste för dess högsta ledare, säger Johan Brosché.
— Men det som är viktigast för många av dem som slåss i Darfur är att utöka sin makt i regionen.
En del internationella medier och analytiker har beskrivit konflikten som ett ”krig om ingenting”, ett meningslöst maktspel mellan toppgeneralen Abd al-Fattah al-Burhan och krigsherren Hemedti. Det är lite raljant, anser Johan Brosché:
— De ideologiska skiljelinjerna är mindre än de varit i tidigare krig, men det handlar om makt. Om ekonomisk makt, politisk makt och militär makt. Oerhörda resurser i guld, boskap och annat står på spel.
Gulfstater möjliggör
Bakom de militära maktspelarna står större makter.
Den reguljära armén får främst stöd från Egypten, Saudiarabien och Qatar. Det råder bred samsyn om att det är Förenade arabemiraten som stödjer RSF.
— På det stora hela är det den enda aktören som beväpnar RSF, säger Johan Brosché.
För emiraten handlar det till stor del om geostrategisk makt, med inflytande och kontroll i regionen, i en upptrappad rivalitet med Saudiarabien, bedömer han.
På marken i Darfur handlar det om andra saker. Sedan RSF intog staden al-Fashir härom veckan larmas det om massavrättningar och etnisk rensning, baserat på bland annat filmklipp som sprids därifrån.
— De jagar människor, dödar människor, avrättar människor. Och ropar "Kom igen, nu dödar vi nubanerna", säger hjälpchefen Arjan Hehenkamp.
Nubaner är grupper av lantbrukare i södra Sudan, men används som rasistiskt skällsord av RSF-styrkor som betecknar sig som araber.
— Det finns en stark etnisk komponent i våldet, liksom tidigare i Darfur under de senaste årtiondena.
