35 000. Så många ukrainska barn tros ha kidnappats av Ryssland under kriget, enligt beräkningar från Humanitarian Research Lab vid det amerikanska universitetet Yale. De yngsta var bara några månader gamla när de fördes till Ryssland.
— Deras identitet skrivs om. De får höra att deras land aldrig existerat, att Ukraina inte bryr sig om dem, att de ska ge upp sitt språk och sin kultur, säger Olena Khomenko, som leder arbetet för de bortförda barnen i Europarådets parlamentariska församling (PACE).
Det fåtal barn som räddats är traumatiserade och behöver åratal av rehabilitering för att återintegreras i ett ukrainskt sammanhang, enligt Khomenko. Barnen berättar om indoktrinering och förnedring – och i flera fall om hård militär träning.
— De får lära sig minering, minröjning, att kasta granater. De får lära sig att hantera alla möjliga sorters vapen – och det är inte lektioner, det är riktiga militära övningar.
Små barnen absorberar allt
Hjärntvätten går djupt. Barnen intalas att de ska vara stolta över att tjäna den ryska armén, att det handlar om en uppoffring ”för moderlandet”. De får inte prata ukrainska – minsta ord kan leda till förnedrande straff, berättar Olena Khomenko. För de yngsta är det svårt att värja sig.

— De små barnen absorberar allt utan filter, säger hon.
— Många av de äldre, tonåringarna, motsätter sig och vägrar. Men då straffas de, och deras familjer i de ockuperade områdena hotas.
Rysslands mål är att utradera den ukrainska identiteten och förvandla barnen till vapen, säger Khomenko. Hon tycker att det bör få larmklockorna att ringa även i Europa.
— De här barnen växer upp i en ideologi där väst och Nato är fienden.
Vill se insatsstyrka
Olena Khomenko efterlyser riktade sanktioner som når folket på marken: regionala guvernörer, rektorer, organisationer inblandade i deportering och adoptioner.
— Det här är ett stort nätverk. Vi behöver sanktionera varenda individ som är involverad.

Nathaniel Raymond, som leder Humanitarian Research Labs arbete för att hitta de bortförda barnen, är djupt kritisk mot västs passivitet.
— Europa har inte steppat upp. Jag sitter i panel efter panel med européer som uttrycker sin ilska, men det händer inget.
Han jämför med åren efter folkmordet i Srebrenica, där en lång rad internationella organisationer och tusentals personer involverades i sökandet efter saknade.
— Vi borde gå in med en insatsstyrka – hantera det som en gisslansituation på en bank eller en skolskjutning.




