Iran har tillbringat en tredjedel av 2026 offline, konstaterade internetövervakaren Netblocks på tisdagen. Då hade det gått 240 timmar – tio hela dygn – sedan regimen ströp anslutningen mellan Iran och resten av internet strax efter krigsutbrottet.
När bomberna faller tvingas vanliga iranier förlita sig på regimens propaganda i hopp om att få veta vad som sker. De varningsmeddelanden som Israel då och då skickar ut i sociala medier når inte fram.
Klicka här för att följa oss på Google— Man kan inte ta del av nyheter eller information från omvärlden, och man kan inte heller få kontakt med nära och kära. Det är förstås väldigt påfrestande, säger Marcin de Kaminski, nätforskare som arbetar på Open Technology Fund, en amerikansk stiftelse som jobbar för att motverka teknikbaserad övervakning och censur.
”Erövra Tel Aviv”
Internet finns – men inte som vi känner det i väst. Det senaste årtiondet har Iran byggt upp ett statligt kontrollerat, isolerat internet, kallat NIN. Eftersom staten äger infrastrukturen kan anslutningen till omvärlden lätt stängas när regimen vill – som under stora protestvågor eller det krig som nu rasar.
— På så sätt kontrolleras vilken typ av information medborgarna kan ta del av och vilka digitala tjänster som fungerar, säger de Kaminski.
Det finns vägar runt blockaden, men de är snåriga och tekniskt krävande. I ett X-inlägg från förra veckan beskriver Teheranjournalisten Milad Alavi kampen för att ta sig igenom lagren av statlig kontroll.
”Denna tweet skickades via en öppen VPN-fil efter sex timmars ansträngning och testning av över 59 V2ray-länkar, flera VPN-filer och med hjälp av en vän”, skriver han.
I vakuumet kan regimen diktera krigets narrativ: ”Enligt Irib (Irans statliga radio- och tv-bolag) är Iran på väg att erövra Tel Aviv och Washington”, konstaterar Alavi sarkastiskt.
Fortsätta ostört
Att isolera landet från resten av internet är kostsamt, men Iran kan ändå fortsätta att fungera. Dessutom finns meddelandeappar som låter invånarna kommunicera inom landet – under storebrors vakande öga.
Marcin de Kaminski drar paralleller till Kina och Ryssland.
— Man försöker slussa in sin befolkning i tjänster som man själv kan kontrollera. Där har man koll på vad som sägs och görs.
— Det som är unikt med Iran är att de så tydligt kopplar bort från det globala internet – samtidigt som det finns tillräckligt mycket teknisk infrastruktur för att viktiga samhällsfunktioner och den lokala ekonomin på det stora hela kan fortsätta ganska ostört.
