Joakim Lundells mamma: Det här är min berättelse

Min son, Joakim Lundell, har givit ut en "självbiografi", Monster. Han anklagar mig offentligt, och har fått stort medieutrymme. Förutom SVT har ingen frågat mig om innehållet i boken. Detta är mitt sätt att offentligt kunna bemöta min son.

Jag vill förtydliga att jag inte har som avsikt att smutskasta Joakim, men jag anser att jag måste få berätta min sida av historien också.

I boken beskriver Joakim sin barndom tills han flyttade till familjehemmet. Han var 8 år och 4 månader när han flyttade. Det är de åren han skriver om i boken. Här är min berättelse: 

När Joakim föddes var jag inte tillsammans med fadern. Jag har aldrig nekat honom att träffa Joakim. Vid ett besök hos Joakim har pappan beskrivet hur det gick till på den tiden. Besöket filmades och lades ut på YouTube. 

Jag fick automatiskt vårdnaden om Joakim eftersom hans pappa reste utomlands. Jag var ensam med Joakim i cirka 2,5 år. Jag hade mycket stöd av min mor och far. Särskilt min far hade en tät kontakt med Joakim.

Joakim var redan då en utåtagerande, orolig pojke. På den tiden, cirka 30 år tillbaka, talades det inte om diagnoser och dylikt. 

När Joakim var cirka 2,5 år träffade jag en ny man. Joakim introducerades in i min mans släkt. Vi var som vilken familj som helst, förutom att Joakim var extremt livlig och utåtagerande. 

Under alla de åren fram tills Joakim flyttade firade vi födelsedagar och jular tillsammans. Vi var exempelvis på Kolmården och Astrid Lindgrens värld. 

Joakim tältade i Pinnarpsbaden tillsammans med min man och hans far. Han besökte min mans föräldrar på landet. Han deltog i alla aktiviteter. Foton finns från den tiden. Han hade kompisar hemma. Ingenting av detta nämner Joakim i boken.

År 1989 föddes Joakims halvbror. Joakim blev alltmer utåtagerande, orolig och ibland aggressiv. När ytterligare två barn föddes 1991 så eskalerade Joakims problem. Jag hade inte all tid för honom när det fanns tre barn till i familjen. 

Vi sökte hjälp för Joakims problem men fick inte den hjälp vi behövde. När Joakim började fritids och senare skolan ökade Joakims problem drastiskt. Han mådde allt sämre. Han ville inte gå till skolan, min man fick följa honom dit. Han var aggressiv och misstanke fanns att han kunde skada sina småsyskon. 

Han ritade teckningar på knivar med blod på. Han hade konstiga tankar. Märk väl att detta är 25 år sedan, idag hade kanske Joakim och vi fått hjälp på ett annat sätt. 

Jag har aldrig sagt att han skulle mörda sina syskon. Däremot var jag orolig att han skulle skada de med ett barns oförstånd. Han hällde diskmedel, INTE klorin, i nappflaskorna. Han var bara ett barn och förstod inte konsekvenserna. Inget farligt hände. 

Joakim mådde allt sämre med oro och ångest bland annat. I början på 1994 kulminerade hans beteende. En dag fick han ett sammanbrott, slog sönder saker, skrek. Det var fruktansvärt synd om honom. 

Min mans föräldrar var på besök. De ringde till barnpsyk för att få råd och hjälp när jag och min man försökte lugna honom. Vi fick rådet att komma in med Joakim akut. 

Han fick stanna för vård, min man var hos honom hela tiden. Det fanns inga galler för fönstren vilket Joakim beskriver att det fanns i sin bok. Därefter flyttade Joakim familjehemmet i Ödeshög. 

Under tiden i familjehemmet besökte jag honom på födelsedagar. Givetvis även vid andra tillfällen. Han kom även och hälsade på i hemmet ibland. Jag var på de flesta skolavslutningar.

Jag har här försökt beskriva hans första åtta år då han bodde hemma. De åren som Joakim beskriver i sin bok. Inget missbruk fanns under de åtta åren.

Det var en stor sorg för mig att inte kunna ha Joakim hemma. Jag fick en depression. Jag har en whiplashskada efter en trafikolycka. Jag hade tillgång till starka värktabletter förskrivna på recept. Jag missbrukade dessa ibland. Men inte under de åtta åren Joakim bodde hemma.

Mina andra tre barn har bott hemma under hela uppväxten. Det är cirka 23 år sedan Joakim flyttade. Idag hanterar man barn med problem annorlunda, och vi hade kanske fått mer hjälp. Man kan inte ändra på det förflutna, däremot acceptera det. Det har jag försökt med. 

Joakim är alltid min son.

Annika Berg, mamma till Joakim Lundell

Läs Joakim Lundells pappas svar här: Joakim Lundells pappa: Mamman ljuger – det här är min berättelse

TV: Här är vad som hänt mellan Joakim Lundell och hans mamma