Cimon Lundberg: Cimon vs sambolivet

Jag har alltid varit något av en ensamvarg. Möjligtvis i en lite töntigare form. Valpen som lämnades ensam kvar i kartongen. Den fula ankungen som bestämde sig för att aldrig släppa någon in på livet. Helt och hållet självförvållat dessutom. Men ensamheten skulle bli ett minne blott, tack vare ett, två eller tre glas rött för många.

Jag lyckades alltså föreslå sambolivet för min kvinna under rödvinets lyckorus.

– Ääälskling, vet du vad? Va? Nu gör vi det här. Hörru? Ja, vi blir sambos! Något i den stilen klämde jag ur mig. Kanske är det inte så viktigt exakt vad jag sa, men jag fick med med ordet sambolivet och det var det enda hon egentligen ville höra.

Hon föreslog genast att jag skulle ge henne ett par nycklar, redan nästa morgon. Jag hade väl på något sätt skuldkänslor för att jag låtit min kvinna stå och stampa på min dörrmatta. Väldigt metaforiskt i jämförelse med hur jag behandlar människor som vill mig in på livet alltså.

Jag står plötsligt inför två val. Antingen bygger jag upp en fantastisk illusion om att min lägenhet är den finaste på hela Södermalm. Genom att hyra städfirma och lägga take-away i mina (fortfarande inplastade) stekpannor från Ikea. Eller, så ger jag henne precis hela mig. Bara mig. Och det senare kan ha varit ett av mitt livs absolut klokaste och mest sunda val. Äntligen, skulle jag få bli två. Men inte utan en ordentlig omgång i ringen. "Ringa-ding-ding-dong. Let´s get ready to ruuuumbleeee!"

Det första hon möter då dörren in till mitt liv öppnas, är en 65 kilos kille i ett par smutsiga briefers (mina minsta och fulaste dessutom), rufsigt hår och med ordentligt inarbetade chipsfingrar.

Jag känner mig självklart urlöjlig.

Det ser hon.

Ännu töntigare känner jag mig då hon lyser upp lika klart som när jag bär kostym (hon tycker nämligen att jag är fasligt sexig i kostym) och pussar på hela mig. Då vet vi att hon fixar mina söndagar, check!

Vi går vidare. Jag vänder riktning, tar två höjdhoppsteg och slänger mig i sängen. Nonchalant tillåter jag henne att gå runt i min iscensatta lägenhet. Hon plogar sig fram bland smutstvätt, pizzakartonger, resväskor och allt möjligt bråte som om det vore såpbubblor.

Jag känner mig plötsligt otroligt dum. Här ligger jag, fattig, tanig, illaluktande och rent ut sagt motbjudande och försöker skrämma bort en av mina finaste ägodelar - någon som tycker jag är älskvärd och sexig precis som jag är.

Medan jag ligger som en slusk och blir fruktig, isar det till i hela ryggraden. Vad gör jag med resten av mina planterade bomber? Sakta smyger jag ut till köket för att iaktta hennes reaktion då hon, förmodligen för första gången i sitt liv, ska möta ett två månader gammalt mjölkpaket stå parkerat i kylskåpet.

Hon märker inte att jag glor på henne förrän hon ställt tillbaka paketet. Jag står och trampar på plats redo att falla på knä och be om ursäkt med händerna i kors. Men hon rycker på axlarna och tycker det är mer obehagligt att jag från ingenstans står bakom henne med ett fånigt flin.

Hon börjar stega mot toaletten. Jag försöker parera hennes steg, så klumpigt och spontant som det bara går för att hindra henne. Nu däremot, börjar hon för första gången titta konstigt på mig.

Min plan för att demonstrera att jag är en jävla man, som skiter och gör det när fan jag vill, var att tidigare under kvällen lämna universums bajsrand kvar i toaletten. Jag var förblindad av ”allt-eller-inget” och tyckte självklart det var genialiskt två timmar tidigare då verket skapades. Nu hade jag bara
en otrolig dödslängtan.

Ångesten i dag över att jag faktiskt lyckades smita in och skrubba som en galning tills toaletten blev skinande ren gav mig en ordentlig knäpp på näsan. Idag tror jag även på karma.

Denna helg spenderades nämligen hos min kvinna. Jag lagade mat, gav henne en macho-omgång i sängen, kliade mig i skrevet och klappade hennes kind. Sen var det dags att efter två långa dagar, varav en med extrem bakfylla, gå hem.

Mina ben ville ge vika på tunnelbanan, svetten rann och min hud färgades blå.

Jag hann knappt få in dörrnyckeln i låset, innan jag sket på mig.

1-0 till sambolivet.

Så älskling, om du ser detta? Snälla förstå att jag inte är mer än människa, och skiter då och då. Kan vi vara överens om det, så är jag nöjd. Deal? Och så pratar vi aldrig mer om det här?

/Cimon