Alabama: Filmkväll, någon?

Det var länge sedan det ansågs prestigefullt att medverka i en dokusåpa. Det har nog aldrig någonsin gjort det förresten, ansetts prestigefullt alltså.

Men det fanns en tid då majoriteten av vår befolkning inte hade knullat under täcket, kissat i poolen och/eller skapat pakter på bästa sändningstid, till skillnad från hur det - åtminstone känns - i dag.

Nuförtiden har alla någon slags anknytning till b-kändisskapet. Om man inte själv varit där, inlåst i Big Brother-huset, strandsatt på en ö i Robinson eller njutit av syndens dekadens i Paradise Hotel, känner man någon som har. Eller lär visa sig göra det i framtiden.

Lite som med tatueringar. Det är inte längre bara de allra galnaste som syns i teverutan precis som det i dag inte enbart är kåkfarare och sjömän vars armar pryds av kvinnor och tärningar i bläck.

Trots det, kan jag inte låta bli att känna mig lite, inte stolt, men speciell. För på min tid, när jag som förvirrad och extremt bekräftelsekåt 21-åring äntligen satte min fot i det där huset i Frihamnen hade jag ta mig fan kämpat mig dit.

Genom långa brev till "Storebror" och via en egengjord film starring "Er bästa chans till tittarsuccé: Jag" fick jag chansen att tillsammans med ungefär 500 andra, minst lika mediekåta individer, träffa castingteamet och göra mitt bästa för att sälja min själ.

Jag gick nästan hela vägen, men föll på mållinjen. Så när jag under programmets gång ringdes in som joker fanns aldrig någon tvekan om vad jag skulle göra.

Resten av deltagarna från min omgång, verkar inte vilja veta av sin tid där inne. De vill inte svara på frågor kring vistelsen eller på något vis förknippas med produktionen.

Jag vet inte om det är för att de tycker sig stå över det där. Jag menar, en av dem är numera hyllad programledare och en annan är ihop med Agneta fucking Sjödin. Kanske låter det finare att berätta än att man pissat i en väska?

De andra var inlåsta längre än jag. Kanske är det därför. De fick nog, men jag blev inte mättad. Inte för att jag känner ett enormt behov av att fortfarande prata om de femton dagar jag filmades dygnet runt, nej. Men jag skulle ljuga om jag sa annat än att varje gång det börjar dra ihop sig igen pirrar det till lite extra i den där nerven.

När jag läser om vår nyhetschef Erics dygn i huset, som i år givetvis är snyggare och mer lyxigt utrustat än någonsin tidigare, blir jag sugen, lite avis. Eller så är det nostalgi jag känner. Jag hoppas det, för det är nog inte helt friskt att jag, nyss fyllda 30, vill ge mig in i den där leken igen. Så vi säger att jag inte vill det.

Nu på söndag kväll börjar kalabaliken igen och trots att jag knappt kan bärga mig vet jag precis hur jag ska få tiden att gå snabbare samtidigt som jag sätter den perfekta stämningen inför premiäravsnittet.

Nere i min källare gömmer sig nämligen 18 feta kassettband av typ VHS, märkta Deltagande BB-02.

Filmkväll, någon?

/ Alabama

Så här såg min tid i huset ut. Extremt dålig kvalitét dock: