Alabama: Bli ihop på Facebook

Det var bra länge sen jag var ihop på Facebook. Det var i och för sig evigheter sen jag var ihop över huvud taget men i synnerhet så officiellt som på Facebook.

Min relationsstatus är nu inte längre "singel" utan "i en relation". Man ser till och med vem det är jag är tillsammans med. Helt stort känns det. Vuxet, på något vis.

Vägen dit var svinläskig dock. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man är tillsammans i verkligheten om man inte är det även på nätet. På Facebook - för alla att skåda.

Man måste vara ihop där om man ska kunna hävda att relationen man är i är seriös och på riktigt.

Det räcker inte längre med att tassa som katter kring het gröt, eller på hett plåttak eller var fan det nu är de tassar, för att till slut våga prata om huruvida man är exklusiva eller ej. Om man ligger med andra helt enkelt, eller om man är ja, ihop.

Nu måste man dessutom, snart efter att man stämplat sig som någons, även våga säga "älskling, du vet att du står som singel på Facebook va?" Och föreslå en ändring på detta.

Jag vet inte säkert hur vi bestämde oss för att låta alla våra jääättenära 3 000 vänner på fejjan ta del av vår nyfunna kärlek. Det hela skedde som i en dimma, så obehagligt var det men onekligen kom vi fram till att det var hög tid för oss att bli ett par, även officiellt och så fick det bli.

Ungefär 12 av mina 1 500 vänner och bekanta gillade min nya civilstatus. Några av dem gratulerade till och med.

Det kändes lite konstigt. Speciellt då ett par av mina närmaste väninnor glatt och med stora bokstäver hurrade och tjoade "JAAAAAA!!!". Vafan liksom, som om det vore min största bedrift i livet, att ha lyckats skaffa mig en kille.

De menade väl, givetvis, men det kändes lite som om de drog en gemensam lättnadens suck över att deras stackars singel till vän nu äntligen inte behöver gråta sig till sömns varje natt.

"Tack, men jag var faktiskt ganska lycklig som singel också", fick jag lust att slå tillbaka.

Men så kom jag på att deras reaktion faktiskt inte kan hållas emot dem. Det är inte deras fel. Man blir så där efter ett par år i ett förhållande. Man tycker obefogat synd om alla som inte har det lika bra som en själv.

Oavsett om man har det bra i sin relation eller inte. Man har ju någon att bråka med, om inte annat.

Bäst, eller underligast, var nog ändå de reaktioner som uteblev. Personer - killar - som tidigare och utan undantag kommenterat precis varenda status jag skrivit, lyste nu med sin frånvaro.

Allt ifrån "jag vill döööö" till "fan, vad gött det är att knulla", har kommenterats. Eller i alla fall gillats. Men nu - tystnad. Fullständig tystnad.

Och när jag en sekund efter mitt avslöjande om att jag numera är med pojkvän slängde iväg en meningslös status om typ min kattjävel, bara för att testa, var de genast på plats igen.

De bara "missade" det där om att jag visst hittat nån snubbe.

Jag får nog liksom acceptera, att jag kan ligga bäst jag vill i sängen med min kille hela helgen. Att jag kan blogga sönder mina läsare om hur fint vi har det, han och jag och att jag kan tagga honom i exakt varenda statusuppdatering på Facebook från och med nu. Men likförbannat kommer jag att för vissa människor, alltid förbli singel.

Man ser det man vill se liksom.

/ Alabama