Cimon Lundberg: En lycklig och romantisk kille

Kära kvällsbok

I helgen fick jag frågan: ”Vem av dig och Michaela är den typiska romantikern i ert förhållande?” och jag fann till en början frågan barnsligt simpel att svara på.

Inte så pass lätt att det var oförskämt att fråga, men tillräckligt för att få mig att fnysa till. Det skulle visa sig vara ett otroligt dumt sätt att bemöta frågan på.

Efter att via sms ha skrivit sockerlindade ord till varandra i en vecka var det äntligen dags för Michaela att komma hem från semestern på andra sidan jordklotet.

Vi hade gång på gång påpekat hur mycket vi trånade efter varandra, hur solnedgången hade varit finare om vi upplevt den tillsammans och att sängen kändes ensam och kall.

Nu skulle vi äntligen få ta igen all tid som gått förlorad åt sms för 20 kronor styck och patetiska försök till att lite romantiskt onanera.

Hela förmiddagen spenderade jag på Systembolaget där jag tjatade hål i öronen på personalen. Jag skulle ha den absolut bästa flaskan de kunde erbjuda, och vinet skulle passa till rosor, kyssar och passionerat kelande. Inte till någon maträtt.

Vem vill sätta sig och äta efter en veckas suktande efter varandra?

När två (läs: en till mig själv för nerverna) flaskor låg i påsen och klirrade var det dags att inhandla rosor. Ja, som ni förstår fick det absolut inte vara ett tiopack från närmaste bensinmack och inte heller några frostiga, extra stora, extra allt från ”Bettans Floristbutik” runt hörnet.

Nej, jag gick på jakt efter den perfekta rosen, kors och tvärs över hela stan och efter några intensiva, svettiga timmar stod jag till slut redo med ett tiotal sagoliknande rosor i min famn.

Jag tog mig nu fram på gatorna på ett helt annat sätt. Det strålade om mig och jag ville ibland nästan dra av en stepp och glatt nicka åt människorna jag mötte.

Man såg klart och tydligt att här har vi en lycklig och romantisk kille som har planerat världens mest romantiska kväll för en av världens mest lyckligt lottade damer.

Det gick verkligen att ta på.

Senare på kvällen stod jag i lägenheten omgiven av 100 stycken, noggrant utplacerade och fladdrande värmeljus. Vart man än vilade ögat fanns där en låga. Det tog mig timmar att tända allihop.

Tillsammans med ljusen var rosorna utlagda och lockade fram till ett bord där jättebuketten låg och flörtade bredvid en flaska vin och ett vinglas. Det andra glaset höll jag redan i min hand. Och medan jag glömde mig längre in i lägenheten, blev jag något berusad och röd om kinderna av hettan från de 100 ljusen.

Detta skulle visa sig vara ett mästerverk till överraskning. En storslagen succé. Inte.

Michaela släppte sina resväskor och bara fnittrade då hon givetvis insåg att jag ljög när hon ringde och berättade att hon landat men jag sa att jag tyvärr var på tok för trött för att ses. "Klockan var ju ändå mitt i natten."

I dag berättar hon fortfarande att det var vid detta tillfälle hon insåg att det var mig hon ville ha. För snart exakt ett år sedan och jag lever på det fortfarande.

Det är så hemskt och känns så otroligt förnedrande och inte alls speciellt överraskande. Jag trodde att jag för en gång skull fick vara ett undantag. Men jag är precis lika svinig och lat som vilken karl som helst.

Jag går runt och lurar mig själv, fnyser åt tanken och finner det självklart att jag är åtminstone Sveriges mest romantiska man. Men icke.

Nej, i kväll blir det massage.

Åh, så skönt det ska bli.

/ Cimon

Här har vi Cimon, för exakt ett år sen, den 7 februari 2010