KRÖNIKA: Jag är aldrig rädd

Ibland får jag känslan att allsvenskans sportskribenter snart kommer att ersättas med krigskorrespondenter med skottsäker väst och komradio.

Att matchreferat kommer att skrivas medan skribenterna luttrat duckar för bengaler och bråte som hivas från läktarna samtidigt som de plitar ner sina noteringar med höger hand. Vänster hand måste de ha fri för att mota bort potentiella angripare.

Så illa verkar läget vara på de allsvenska arenorna i Stockholm.

Så illa är det naturligtvis inte.

Jag har gått på allsvensk fotboll i Stockholm i många år. Jag har aldrig varit rädd. Jag har sett polishelikoptrarna cirkulera ovanför arenorna. Jag har sett nervösa polishästar trampa runt och maskerade wannabees i huligankeps springa till synes utan mål och riktning. Men rädd - nej, varför det?

Jag har aldrig blivit hotad. Jag har aldrig fått en smäll. Jag har aldrig behövt springa från aggressiva motståndarfans. Jag har aldrig upplevt den rädsla som så många beskriver är ett naturligt inslag på matcherna.

Mina vänner som också går regelbundet på fotboll har aldrig kommit hem från en match och lakoniskt konstaterat "det här var dagen då fotbollen dog".

De står där match efter match och skriker och våndas utan att slåss och hota styrelsemedlemmar.

När jag tog med mig en inflyttad kanadensare på en match blev han genast förälskad. Nu har han följt med mig på många matcher. Och det är inte för att se skönspel. Det är för upplevelsen runt matchen han tjatar om att få hänga med. På sin knaggliga svenska sjunger han med i ramsorna och jag tittar på honom som en stolt pappa. Det är fotboll för mig.

När min son var tre månader gammal tyckte min nyfrälsta sambo att vi skulle ta med honom på match. Där fick jag dra i nödbromsen då jag var nervös för ljudnivån.

Jag har förståelse för att föräldrar inte vill ta med sig sina barn till klackläktaren. Det skulle inte jag heller göra - lika lite som att jag skulle gå in med ett barn på Spy Bar klockan tre på morgonen. En nattklubb eller en klackläktare är helt enkelt inte barnvänlig.

Klackläktaren är en plats där fulla vuxna män beter sig som obstinata tonåringar. Det kan knappast vara en nyhet för någon som någon gång besökt en fotbollsmatch någonstans i världen. Men det är också klackläktaren som ger den inramning vi älskar. När den är som bäst är den kreativ, vacker och rolig. När den är som sämst hyllar den polismördare och hånar avlidna profiler hos moståndargänget.

Jag kommer snart ta med mitt barn på en allsvensk match i Stockholm. Då kommer jag välja en av de lugnare platserna på läktarna och följa matchen därifrån. Jag vill ge min son möjlighet att uppleva den glädje det gett mig.

Att Staffan Thorsell hotas bort från Hammarby är hemskt. Jag vet inte vad som sagts och vad som skrivits till honom och hans familj, men det måste kännas vidrigt och utsatt när rädslan tar över vardagen. Nu blir det ett polisärende. Bra. Problemen på och utanför de allsvenska arenorna är ett samhällsproblem och bör behandlas så.

Och de som är trötta på hatet måste stå upp och visa det.

Skrivet av: